Tolv av de 160 sidorna i Patricia Temoche Cortez ”Riket på världens tak” handlar om hur spanjorerna erövrade Inkaväldet i början av 1530-talet. Perspektivet är alltså det omvända: européerna, med sina hästar, kanoner, gevär och svärd och sitt krut finns bara med i marginalen.
Verket är förmodligen tänkt som en lärobok för dem som bor i denna del av världen. Men vi från andra sidan klotet får här samtidigt en möjlighet att läsa över deras axel när de bekantar sig med sin egen historia.
Jag är mest nyfiken på hur Inkafolkets vardag såg ut och dyker genast ner i ett kapitel som heter just Dagligt liv (och väntar ett tag med avsnitten om gudar och myter, hövdingar och härskare, geografi och storpolitik och om kultur och världsbild). Men man får egentligen inte veta särskilt mycket om hur vanligt folk levde. Delvis beror det väl på att Inkariket saknade skriftspråk.
Pengar fanns inte heller i Inkariket. I stället bytte man tjänster och varor enligt ett sinnrikt system som genomsyrade hela samhället. Grannar hjälpte till att bygga hus åt nygifta, vackra tyger skänktes till inkan och kvinnor gavs bort till ledare.
Allianser och politisk stabilitet byggde bland annat på månggifte. Vid något tillfälle skänkte inkan bort hundra hustrur till en viktig lokal hövding!
Åtaganden och leveranser registrerades med hjälp av trådknippen där knutar anbringades på ett sinnrikt sätt. Det hela byggde på att folket hade arbetsplikt. Man kunde då få arbeta i gruvor eller som soldater, men också odla inkans jordar, fiska, bygga broar, tempel, städer och vägar. De sista var i förstklassigt skick och den sammanlagda längden uppgick till drygt två miljoner kilometer.
I gengäld såg staten till att de som jobbade några månader fick öl, kokablad, livsmedel och materiell trygghet. De bjöds ofta på fester och festmåltider.
Bröt någon mot sina åtaganden bestraffades hela familjen. Det vanligaste brottet var annars incest, det vill säga samlag mellan nära släktingar. Straffen var fysiska. Allt ägdes ju kollektivt.
”Inkans sandaler var gjorda av lamaskinn”, skriver Temoche Cortez. Hon redovisar stort som smått men kommer egentligen aldrig med några mer ingående analyser eller kommentarer. Det märks också på det sättet att texten mer sällan bränner till eller känns riktigt angelägen. Och i beskrivningarna saknas i stort sett skiften mellan olika format. De där sandalerna är sedda från ett rätt stort avstånd.
Temoche Cortez återger geografiska uppgifter, presenterar Inkahärskare och andra toppfigurer, gör etnografiska och kronologiska genomgångar, berättar en rad myter och redovisar åtskilliga krig, fälttåg och erövringar. Det blir ”vad-historia” för hela slanten. Frågor om varför eller hur ställs inte ofta. Det är verkligen fråga om ”en kort historik”, som verkets undertitel lyder.
Kanske kan man säga att Riket på världens tak fungerar som ett litet lexikon (fast utan slagord och register). Där kan man till exempel läsa om Inkafolkets fälttåg mot piuranos territorier i Huancabamba och Ayabaca och om sammandrabbningen där med folkgruppen canari.
Dan Sjögren