Ibland kan det bli nästan för mycket. 801 sidor i stort format och en vikt på knappt 2,8 kilo. Det lockar inte till läsning i sängläge. Det behövs snarare en kudde i knät för att klara tyngden. För läsbarhetens skull borde Sture Torikka ha gett ut sitt mastodontverk i flera delar.

Fyra år har det tagit att skriva boken som handlar om Övertorneå storsocken under 400 år. Först drevs projektet i samarbete med Övertorneå kommun och Övertorneå församling, men övertogs 2015 av Tornedalens folkhögskola. Det är på detta förlag boken kommer ut.

Titeln är ”1617” och det var detta år som en vårflod spolade med sig Särkilax kyrka, byggd i mitten av 1400-talet. Den var Sveriges nordligaste medeltidskyrka och låg i Kuivakangas, strax norr om Övertorneå. Sedan står årtalet för också andra saker. 1617 var det fjärde i raden av missväxtår och hungersnöd, Gustaf II Adolf kröntes, Sverige fick sin första riksdagsordning, katolicismen förbjöds och så fick vi fred med ryssarna i Stolbova.

Artikelbild

Därför har boken också ”… en dramatisk tid” i undertiteln, men läsaren som söker dramatik gör det förgäves. Boken är en genomgång av den stora socknen, går från by till by, från gård till gård. Vi får veta vilka gårdar som försvunnit, vi läser om försvunna rökar, om husarma och inhysehjon. Allt klätt i en gammalspråklig dräkt.

Det är en imponerande faktainsamling om storsocknen och mera ett uppslagsverk än en bok att läsa från pärm till pärm. Dessutom en mycket vacker bok. Omslagets höstfärger lockar att stiga ner i denna stora socken.

Även om det är svårt att återfinna dramatiken, så finns det pärlor att stanna upp vid. Det gäller italienaren Guiseppe Acerbis bild från en finsk bastu året 1799. Han ser den oblyga gemensamma nakenheten. Där samsas männen och kvinnorna och den enda som inte är naken är en kvinna som stänker vatten på de heta stenarna. Kanske har Acerbis också avbildat sig själv, för där finns en påklädd man som kikar in genom dörren till bastun.

I boken skriver inte Acerbis inte så mycket om den oblyga nakenheten, i stället skildrar han kvinnornas och männens mod att vintertid springa ut från bastuhettan och rulla sig i snön. Han kunde dock inte hålla sig under den fortsatta resan i Tornedalen från att överraskande öppna bastudörrar för att få en glimt av kvinnornas ”belägenhet som deras former”.

Guiseppe Acerbis bok kom ut i London 1802 med titeln ”Travels through Sweden, Finland, and Lapland, to the North Cape. In the Years 1798 and 1799”. Historien säger inget om de tornedalska badvanorna fick omvärlden att häpna.

Nu ska det sägas att ”1617” inte en omöjlig bok att ta sig genom för den som är uthållig. 478 av de 801 sidorna är noter, kommentarer, källor och litteraturförteckning och de går ju att hoppa över. För den som har rötterna i denna storsocken ger boken möjlighet att sätta färg på den egna släktkrönikan. Så visst motiverar den sin plats i referensbokhyllan, i vart fall för den som vill forska vidare.