Lilian O. Montmars ”De värnlösa” handlar om en svunnen tid i år räknat, samtidigt ställer den hela tiden frågan: Hur är det idag?

Det handlar om människovärde. Eller mer precis om små barn som under nazismens tid i Österrike togs in på anstalt och avhumaniserades och gallrades ut för experiment av olika slag i ”vetenskapens tjänst”. Gemensamt för barnen, ofta födda utanför äktenskap, var att de ansågs sakna värde för samhället, det vill säga vara en belastning mänskligt och – ekonomiskt. Och i den nazistiska/rasistiska kontexten var de därför lämpliga för eutanasi (dödshjälp), sterilisering eller förgiftning med olika medel.

Jag mår smått illa under delar av läsningen och tänker på delar av journalisten Gunnar Bohlins förord till boken: ”... varje vittnesmål tvingar mig se mig omkring och med darrande blick leta efter tecken i vår tid ...”

Lilian O. Montmars ”De värnlösa” tar ett sorts avstamp i poeten Gunnar Ekelöfs rader: ”Endast som vittne är människan till. Tag och skriv.”

Montmars bok är en dokumentär byggd av samtal och intervjuer, men det finns även utdrag ur domstolsprocesser mot anklagade österrikiska läkare som misstänks ha deltagit i dödsmaskineriet på bland annat anstalten Spiegelgrund.

Författaren har förstås också ett kapitel om rasbiologins historia, eftersom detta tänkande i så kallade raser inte var något som kom med Hitler och inte heller var dennes regim de första som praktiserade denna nedsättande och ofta mordiska så kallade vetenskap.

Sverige låg länge i framkant av klassificering av människor och 1922 inrättades världens första rasbiologiska institut under ledning av Herman Lundborg. Institutet förändrades med tiden, men att direkt eller indirekt dela in människor i A- eller B-kategorier dog inte ut när det goda samhället skulle byggas.

Hur är det idag? är frågan som hela tiden petar mig som läsare i ryggen. I Sverige och i världen. Tja, i skrivande stund hör jag att världens mäktigaste person kallat nationer för ”skithålsländer”.

Att vilja tala om det traumatiska man varit utsatt för är inte självklart. Det finns en sorts skam som kanske den som inte varit utsatt kan förstå.

Klara Lindh, en gång granne då författaren Lilian O. Montmar bodde i Wien i Österrike, är ett exempel på att man som offer länge upp i åren kan vilja leva i tystnad. Hon hade som barn suttit på Spiegelgrund och upplevt iskylan och känt helvetet in på sina tunna barnben. Upplevelsen och minnet finns lagrat i hennes kropp. Men genom kontakten med Lilian öppnar hon sig mer och mer och hon följer med författaren till skolklasser och andra forum som bygger denna angelägna bok.

En gedigen research ligger bakom ”De värnlösa”, som i våra tider av nationalism och högerpopulism, kunde vara en lämplig studiebok i skolor. Den är ingen bladvändare men effektivt komponerad som en bok om hur människan, mer eller mindre smygande, kan tas ifrån det absolut viktigaste: Människovärdet.

Och att språket visavi en annan människa eller folkgrupp, kan vara snökornet som blir en snöboll som bildar en.., tja vart tar det vägen?

”De värnlösa” hade inte kommit till utan viljan och förmågan att orka berätta hos de personer som drabbats som barn av 1930–1940-talets nazistiska regim i Österrike (anslutet av Hitler till Tyskland 1938). En regim som utan tjänare i basen skulle stått sig slätt. Till exempel läkare och doktorer av olika slag och kön. Personer från nämnda skrån som inför domstol ofta sa sig inget veta eller minnas. Fast några, som boken visar, hann rättvisan i kapp.

Läs ”De värnlösa”, ett tyvärr tidlöst dokument.