Kerstin Wixe har med några få uppehåll arbetat 46 år vid Sveriges Radio, ofta med litterär koppling. Hon är dessutom känd som den ständige samtalsledaren, sedan 15 år tillbaka, på Luleås litterära scen Kontext.

Det som mognat fram ända sedan åttiotalet var att berätta om ut-ur-kroppen upplevelser hon haft, upplevelser av att slungas in i ett ändlöst vitt ljus, att kunna färdas i andra dimensioner i tid och rum medan kroppen sitter kvar i stolen. I romanen är det rollkaraktären Kaja som experimenterar med att försätta sig i ett alternativt medvetandetillstånd.

–Jag ville skriva en lättläst och spännande bok om mina upplevelser av det som förr nog kallades för uppenbarelser. Jag tror att många andra också har haft liknande upplevelser men vi talar inte om dem, har inte ord för dem. Uppenbarelser är något som religionen har lagt beslag på. Kanske är vi i vårt sekulariserade samhälle rädda att bli betraktade som konstiga eller att bli avfärdade på annat sätt. På 80-talet kunde man defintivt inte prata om det. Nu har tiden hunnit ikapp, forskning om medvetandets natur har kommit mycket längre sedan dess.

Artikelbild

| Kerstin Wixe.

Kerstin Wixe tycker att det är synd att det ska vara så tabubelagt att prata om det hon kallar medvetandets gåta.

– Vi lever i en träningskultur. Visst är det bra att träna, kroppen är ett fantastiskt tempel. Men det blir en obalans när det bara handlar om kroppen, vi talar aldrig om att träna våra sinnen. Hela vårt samhälle gör att vi inte nås av subtila signaler, vi lever i ett teknikbrus. Men att vi har behov av stillhet märks inte minst på folks behov av att åka på retreat, fjällvandra och besöka så kallade tysta rum. Drömmen vore om det fanns platser även för mental träning. Det borde kunna vara en naturlig del av våra liv att prata om medvetandet och de gåtor vi ännu inte löst.

I romanen som är en tillbakablick på två kvinnors liv och uppväxt har rollkaraktären Stine, blivit svårt mobbad som barn.

–Mobbning är en allvarlig fråga, som påverkar människors liv. Det är klart att det inte är bra när det sker. Men svåra upplevelser kan också i bästa fall stärka en person. Stine kan se tillbaka i på sin barndom i försoningens ljus och har på ett existentiellt plan försökt befria sig från sina rädslor. Mobbning handlar nästan alltid om rädsla. Rädsla gör oss aldrig till bra människor, den tar bort tilliten till våra medmänniskor och är vi rädda så är vi också mer lättmanipulerade.

I september får Kerstin Wixe själv sitta på den intervjuades plats när hennes bok presenteras på evenemanget Kontext. Att marknadsföra boken känns för henne "som att börja från början igen" nu när själva boken är skriven. Men hon är samtidigt glad om många vill läsa hennes roman.