Människan är en social varelse. Och familjen, av olika konstruktioner och konstellationer, är den väv som binder ihop individer i små och stora mer eller mindre tydliga enheter under namnet familj. Typ.

Jonas Hassen Khemiris roman Pappaklausulen handlar om denna väv, och författaren hämtar mycket stoff från egen brunn. Khemiri sa i en intervju att berättelsen liksom pockade på och störde andra större skrivprojekt, och liksom krävde att bli nedskriven.

Det ska vi vara glada för.

Artikelbild

| Jonas Hassen Khemiris bok "Pappaklausulen".

Pappaklausulen är en stor läsupplevelse som börjar med raden: ”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig lämnat”.

Farfadern som är tillbaka i landet, är nämligen far till sonen som också blivit en pappa, närmare bestämt far till en ettåring och ett barn på fyra år. Och han, sonen, är pappaledig från jobbet som redovisningskonsult. En titel som farfadern med skeptisk blick läser på dörren till den lägenhet som sonen äger och farfadern får bo i medan han är i Sverige, ungefär var femte månad.

Om det låter krångligt så är det mitt fel. Khemiris mjuka prosa får mig som läsare smidigt att komma in i syntaxen, som i botten dock bara visar människans band till varandra. För ett annat kapitel, alltid titulerat med veckodagarna, kan börja: Fredag. ”En flickvän som är en mamma som arbetar som jurist på en fackligt ägd byrå”(-). Här handlar det om hon som sonen lever och har två barn tillsammans med.

Romanens spänningsfält emanerar i relationen mellan nämnda far och son, där den sistnämnda vill tala ut och klargöra stort och smått, helt enkelt det han kallar Pappaklausulen. Det handlar om boendet och kostnader när fadern hälsar på i Sverige. Men än mer kanske prata och förstå varför han stack iväg och lämnade han och hans syskon när de fortfarande var relativt små. Varför pappa? En fråga som dykt upp allt tätare när sonen själv blivit pappa, och ibland känt lust att fly fältet, ut i den så kallade friheten.

Artikelbild

| Jonas Hassen Khemiri.

Hur kan man lämna sina barn? är romanens brännande och allt överskuggande fråga. Är jag predestinerad att göra samma sak, undrar sonen som för övrigt har lätt att se värsta scenarier runt hörnet när något inte sker enligt plan.

Trots allvaret i huvudfrågan är Pappaklausulen långt ifrån någon tungsint dyster läsning. Det dråpliga och smått komiska ligger alltid på lut i rollen som hemmapappa med två små barn. Och behovet att få beröm för ditt och datt, skildrar inte sällan en manlig barnslighet kring saker kvinnor hemma med barn aldrig skulle få höra. Eller när sonen, pappan alltså, i ett återhållet vredesutbrott till den oförstående ettåriga flickan säger: ”Men hela den här familjegrejen bygger faktiskt på att du också levererar”.

Sett i sitt sammanhang är det inte så hemskt som det låter, och kan rent av få mycket igenkänning av läsare. Stundom blir det litet mycket ältande runt det jobbiga i hemmapappasituationen, fast troligen ett medvetet drag hos författaren.

Pappaklausulen är på ren svenska en skitbra roman av en skitbra författare, som jag läst med stort nöje sen Montecore – en unik tiger (2006).

Den handlar om kärlek, svek, drömmar, sorg, hemligheter, förlåtelse och lite till. Och om att det vi gör, eller inte gör, påverkar nära och kära, även om vi tror steget vi tar eller tog, bara var eller är vårt eget↔↔↔