Vem bestämmer över oss i Norrbotten? Många menar att det gör vi själva. Andra tror att det är kommunpolitikerna. Eller möjligen tjänstemännen i EU.

I Pajala har vi lärt oss att alla de svaren är fel.

Ni minns läget för några år sedan. Pajala var en utflyttningskommun med dålig ekonomi och åldrande befolkning. Men så kom märkliga varelser från Kanada och började sticka ner träkäppar ute på Kaunisvaaramyrarna. Folk var allmänt skeptiska. En aprildag gav jag mig ut på skidor för att få se spektaklet med egna ögon. Träkäpparna var märkta med svarta tuschsiffror. Mellan dem gick det spår från maskiner som tagit upp borrkärnor från underjorden.

Sedan började det dyka upp karlar i reflexvästar på mat-affärerna. De sa inte hej som vi andra, de såg trötta ut efter långa arbetsdagar och köpte mikropizza och en folköl till sin middag i husvagnen. Och nu tog det fart! Myren torrlades, baracker och anrikningsverk reste sig mot skyn och på vägarna började enorma lastbilssläp rulla fram med bybornas porträtt på sidorna.

Kaunisvaaravägen rustades för massor av miljoner, och vi som hade stugor nära vägen fick fönstren utbytta gratis som skydd mot det trafikbuller som väntades. Någon måste ha svingat en trollstav. Vem då? Det var då ingen driftig bybo som satte igång detta. Inte heller var det våra politiker, trots att de bett om statliga satsningar genom åren. Ändå investerades det för miljarder. Vilka var det som satsade? Fanns de på riktigt, eller kom de från yttre rymden?

– Kapitalet, hördes det korta svaret.

Inte lätt att smälta för det röda Pajala att de som avgjorde kommunens framtid satt i ett styrelserum i Luxemburg.

Och sedan sa det poff. Och allt tog slut. Idag står vi här i tystnaden igen. Nu är det nåt som heter abecede som håller kommunens öde i sina händer. Vi bybor står där som småungar i tomtetåget den första advent. Tomten har just delat ut godispåsar, och alla blir så lyckliga. Men plötsligt tar tomten tillbaks allt karra! Vi ser snopna på varandra. Och så börjar vi slåss. Men det är inte jultomten vi spöar, utan det är varandra, så mycket vi orkar. Alla som följt Pajalapolitiken förstår vad jag menar.

Snart är det val igen. Och självklart ska jag rösta. Men lika självklart vet jag numera att det inte är där som makten finns. Förr i tiden bad folk till stenar som kal-lades seitar när de ville påverka framtiden. Jag får väl skaffa mig en egen och börja offra till den. Den ska få namnet Järnmalmskonjunkturen.