Under historien har människor flyttat, emigrerat och sökt sig till nya platser. I den nya hemvisten har de ofta sökt sig till gelikar med samma härkomst. Det är ingenting nytt.

Under 1850-talet flyttade många svenskar, däribland familjen Nobel, till Sankt Petersburg. De flyttade inte dit på grund av förtryck eller krig. Istället var det bättre levnadsvillkor som lockade och för dem med kapital en ny, lukrativ marknad. Petersburgsvenskarna kom att bilda en svensk koloni, hade egen kyrka, la beställningar hos varandra och vid Nobels fabriker arbetade främst svenskspråkiga.

Att nysvenskar i sin start i det nya hemlandet söker sig till gelikar med samma härkomst är förståeligt. Men det finns också ekonomiska skäl: Förortsområden har inte lika höga hyror.

De är tacksamma för att kunna sätta sina barn i skolan. Alltmedan vi gammelsvenskar flyttar från eller undviker områden där andelen människor med bakgrund från ”icke-västliga” länder uppgår till några få procent.. Den vänstra handen önskar integration medan den högra bidrar till segregation.

Kapitalstarka människor klarar sig alltid och söker sig till gelikar i områden, där andra – oönskade? – grupper har svårt att etablera sig. Och de som ska integreras ska helst göra det på (för)ort och ställe – inte med oss. Ett sådant samhälle bidrar till att förstärka dess klassklyftor och försvårar integration.

Vi måste se integrationen och samhällsbygget i stort i termer av addition, inte subtraktion. Vi plus dom kan bli ett starkare vi, och därmed skapa ett mera bärkraftigt samhälle.

Alternativen är givna och trista:

1) Vi vill ha det som det är, som om Sverige inte under sin historia utvecklats just tack vare invandring.

2) Integration ska gälla dom, inte oss. Andra kulturers sedvänjor tar vi del av då vi semestrar och i kraft av ekonomiskt överläge.

3) Vurmen för en globaliserad värld är baserad på de besuttnas rätt att ta sig dit man vill, inte på att folk fritt ska kunna fly undan krig och terror hur enkelt som helst.

4) Vi börjar på allvar se konturerna av fästning Europa – och hur formulerar vi de så kallade svenska värderingarna i denna kontext?