Boris Johnson är på bättringsvägen efter sin sjukhusvistelse. Snart lär han vara tillbaka vid full vigör i premiärministerresidenset på legendariska 10 Downing Street i London.
Där kan han dessutom räkna med att vara kvar länge. Valet i december gav honom och tories, det konservativa partiet, en stabil majoritet i det brittiska parlamentet.
För Labour var valet inte lika kul. Den tvära vänstersvängen med Jeremy Corbyn vid rodret var inte lyckad. Det brittiska arbetarpartiet gjorde sitt sämsta val sedan 1930-talet.
Ganska snabbt efter valet tillkännagav även Corbyn sin avgång – och nyligen blev det klart att Keir Starmer, en mer mittenorienterad politiker, tar över ledartröjan i Labour.
”Jag kommer att leda det här fantastiska partiet in i en ny era, med självförtroende och hopp så att vi, när tiden kommer, kan stå till tjänst för vårt land igen – i regering", säger Starmer.
Till 10 Downing Street återstår förvisso en lång väg att vandra. Men det kan ju inte gärna bli mycket sämre än det varit under de senaste åren.
"Things can only get better", som det hette i sången som ackompanjerade Labours och Tony Blairs valseger 1997.
Blairs politiska linje borde för övrigt kunna fungera som inspiration under återuppbyggnaden av Labour.
Jag är den förste att säga att Blairs utrikespolitik och stöd till kriget i Irak solkar bilden av hans ledarskap. Det var en katastrofal felbedömning. Men hans inrikespolitik var framgångsrik.
Efter tio år som premiärminister kunde Blair redovisa en lång rad viktiga resultat på hemmaplan: God ekonomisk tillväxt, lägre arbetslöshet, höjda reallöner, minskad brottslighet, stärkta rättigheter för homosexuella, ökad kvinnorepresentation och minskad fattigdom. Skottland och Wales fick utökat självstyre och Nordirland fick äntligen ett fredsavtal.
En sådan klassisk S-politik som tar sikte på att utveckla jobb, trygghet, generell välfärd, jämställdhet och mänskliga rättigheter borde kunna tilltala även många av dagens väljare och bli ett vinnande koncept inför framtiden.
Man kan – och ska – kritisera Blair för äventyrligheterna i utrikespolitiken. Men det går inte att bortse från att han är den mest framgångsrike labourledaren genom tiderna.
Blair blev inte bara vald 1997; han lyckades även bli återvald 2001 och 2005 – en imponerande politisk resa.
Något borde väl Keir Starmer och övriga i den nya partiledningen ha lärt av den eran när de nu ska staka ut den politiska kursen inför framtiden.
Det behövs något annat än Corbyn-politik för att Labour ska kunna utmana Johnson om regeringsmakten.