En del av rollen som NSD:s ledarskribent har varit att medverka i diverse paneldiskussioner. Det har varit seminarier och diskussioner hos alltifrån gruvnäringen och kemiföretagen till fackföreningar och folkhögskolor.
Sedan starten på NSD 2005 har det dessutom blivit ett stort antal framträdanden i public service. Någon gång i SVT:s Aktuellt, Agenda och Politikbyrån. Flera gånger hos SVT i Luleå, P4 Norrbotten, Studio Ett och P1 Morgon.
Mest har det dock handlat om panelen i P1:s populära veckomagasin "God morgon, världen!". Jag var med första gången 2008 och sedan dess har det blivit närmare 80 panelinsatser under lika många söndagsförmiddagar.
Det är inte min sak att recensera den egna insatsen i panelsamtalen. Men det har varit piggat upp tillvaron som ledarskribent att få vara en del av denna P1-institution.
"God morgon, världen" har funnits sedan 1986.
Det var dåvarande SR-chefen Ove Joanson som tog initiativet. Han hade flera internationella förebilder, främst kanadensiska CBC:s söndagsprogram ”Sunday morning”.
Tanken var att skapa ett P1:s flaggskepp, där högt och lågt blandades utifrån veckans aktualiteter. Panelen, där tre ledarskribenter vrider och vänder på de inrikespolitiska frågorna, har varit ett stående inslag i programmet sedan 1990.
Vecka efter vecka – år efter år – har programmet vuxit och skaffat sig en trogen lyssnarskara. Det har länge varit ett av mest avlyssnade programmen i Sveriges Radio.
När jag var ny i panelen 2008 frågade jag en av producenterna hur många det är som lyssnar.
"Det vill du inte veta", svarade hon och berättade att programmet har mer än halv miljon lyssnare varje söndag.
Det skapar så klart en viss nervositet att veta att det är så många som sitter framför radioapparaterna runtom i landet. Men det ger anledning att skärpa sig, läsa på och hålla sig à jour med alla utspel – i synnerhet när du vet att de egna argumenten ögonblickligen prövas i en diskussion med andra ledarskribenter och via kniviga följdfrågor från programledaren.
Då gäller det att ha en grund att stå på. Man vill inte göra bort sig och skämma ut NSD inför hundratusentals svenskar.
Sammansättningen av panelen är föremål för en återkommande diskussion. Vissa är snabba att dra på sig offerkoftan och beskriva sig om orättvist behandlade.
I sociala medier odlar en del på högerkanten gärna myten om att panelen är vänstervriden. Men efter att ha varit en del av programmet i sexton år vet jag att det inte stämmer.
Tvärtom anstränger sig redaktionen till det yttersta för att det ska vara såväl politisk som könsmässig balans bland panelisterna, liksom geografisk spridning.
Panelen består alltid av tre ledarskribenter av olika politisk färg som diskuterar tre aktuella ämnen.
Ena veckan är det röd övervikt (till exempel jag från NSD, Leonidas Aretakis, Flamman, och Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladet). Nästa vecka är det blå övervikt (typ Dick Erixon, Samtiden, Kajsa Kettil, Borås Tidning, och Lisa Pelling, Dagens Arena.)
Varken höger eller vänster är förfördelad. I det långa loppet är det jämvikt mellan tyckonomerna från respektive sidor.
Den som bara stirrar sig blind på denna balans missar dessutom hela poängen med panelsamtalen.
Tanken är att den som lyssnar ska få ta del av några olika perspektiv på aktuella samhällsfrågor för att sedan kunna bilda sig en egen uppfattning.
Det handlar inte om en debatt där den ena eller andra sidan ska försöka vinna röster och plocka partipolitiska poänger, utan om att försöka göra folk ett stycke klokare, det vill säga om traditionell folkbildning.
Den som lyssnar förstår dessutom att det finns en stor åsiktsbredd även i samma politiska läger.
Åsiktskorridoren i Sverige och partierna är inte smal. Tvärtom. Det är skillnad på sossar som Widar Andersson, Folkbladet, och Göran Greider, Dalademokraten. Eller på högerdebattörer som Carolin Dahlman, NWT, och Martin Tunström, Barometern.
Alla är inte trädda på samma åsiktssnöre. Det finns inte bara en Sanning med stort S utan många olika sätt att se på verkligheten, vilket är som det ska vara i ett demokratiskt samhälle.
Därför fyller "God morgon, världen" och söndagarnas panelsamtal en viktig demokratisk funktion. Det är public service i sin bästa form – ett radioprogram i allmänhetens tjänst.
Och för mig personligen har det varit stimulerande och lärorikt att få vara med regelbundet.
Tack till alla P1-människor i Stockholm – och även till alla snälla medarbetare hos P4 Norrbotten som släppt in mig i radiostudion i Luleå och bjudit på kaffe under många söndagsmorgnar i sexton års tid.