"I got a feeling that tonight's gonna be a good night"

När jag skriver ledare på valkvällarna är det med musik i öronen. Dels för att dämpa sorlet från alla ivriga nyhetsreportrar i Mediehuset. Dels för att musik påverkar sinnesstämningen och hjälper till att fånga känslor.

När rösterna var färdigräknade på valkvällen 2010 satte jag på R.E.M:s "It's The End Of The World As We Know It". Det var nämligen så jag kände när den borgerliga alliansen fick fortsatt förtroende, Socialdemokraterna backade kraftigt och Sverigedemokraterna tog säte i riksdagen för första gången. 

Det politiska landskapet i Sverige förändrades i grunden 2010. Ingenting var längre som förut, alla gamla sanningar var slut.

14 september 2014 var en roligare kväll ur socialdemokratisk synvinkel. Alliansen fick respass från regeringskansliet. Moderaterna backade med hela sju procentenheter och Fredrik Reinfeldt (M) meddelade sin avgång som både partiledare och statsminister. Stefan Löfven (S) blev valets segerherre och ny statsminister.

Jag lät följaktligen den glada och optimistiska brittiska slagdängan "Things can only get better" ackompanjera mitt ledarskrivande denna trevliga afton.

Ett smolk i glädjebägaren var dock Sverigedemokraternas fortsatta frammarsch i svensk politik. Med 49 mandat efter valet 2018 var SD nu riksdagens tredje största parti.

Efter valkvällen 2018 var det oklart hur det skulle gå med regeringsfrågan. De rödgröna partierna (S, V, M) hade fått 144 mandat i riksdagen, medan den borgerliga alliansen (M, L, C och KD) samlade 143 mandat. Sverigedemokraterna landade på 66 mandat.

Skulle det bli en borgerlig regering med stöd från Sverigedemokraterna? Eller skulle Sverige få ett nytt blocköverskridande samarbete, som både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) hade öppnat för under valrörelsen?

Jag hoppades på det sistnämnda och satte på Fleetwood Macs "You can go your own way" för att underblåsa min förhoppning om att Lööf och Björklund skulle bryta sig loss från högerblocket, gå sin egen väg och istället söka samverkan med Socialdemokraterna.

Så blev det också. Men det tog hela 134 dagar av talmansrundor och förhandlingar. Till sist gjorde dock Lööf och Björklund upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet inom ramen för Januariavtalet.

Vilken sinnesstämning jag kommer att vara i runt 21:30-22:00 denna valsöndag är omöjligt att säga. Det är jämnt i opinionsmätningarna mellan Magdalena Anderssons sida (S, C, MP och V) och Ulf Kristerssons högerallians (M, SD, KD och L).

I Aftonbladets Valbibel häromveckan dristade jag mig dock ändå till att tippa valutgången. Jag tror att Magdalena Andersson trots allt tar hem spelet och vinner statsministermatchen. 

Hon har exceptionellt höga siffror när opinionsinstituten mäter förtroendet för partiledarna. Kristersson är inte i närheten av dessa siffror. Något borde det betyda när väljarna nu gör sitt val. 

Jag tror dessutom det finns ett antal tidigare borgerliga väljare som uppskattar Magdalena Anderssons lugna och stadiga ledarskap samtidigt som de starkt ogillar Liberalernas och Moderaternas flirtande med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Därför spelar jag just nu – timmarna innan vallokalerna stänger – the Blackeyed Peas "I got a feeling (that tonight's gonna be a good night)". 

Sedan får vi se vad det blir för låt i lurarna framåt småtimmarna. Born to run? Vad blev ni av, ljuva drömmar? Eller något annat.