Självskadebeteendet är partiets största problem

Socialdemokraterna i Luleå är tillbaka i samma soppa som i början av 2000-talet.

S i Luleå har drabbats av en ny höststorm. På bilden syns Lenita Ericson, Fredrik Hansson, Emma Engelmark, Carina Sammeli och Fredrik Lundh Sammeli.

S i Luleå har drabbats av en ny höststorm. På bilden syns Lenita Ericson, Fredrik Hansson, Emma Engelmark, Carina Sammeli och Fredrik Lundh Sammeli.

Foto: NSD Arkiv

Ledarkrönika2020-10-08 07:23
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Karl Marx sa en gång i tiden: "Historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars."

Jag tänker på citatet när jag följer händelseutvecklingen i socialdemokratin i Luleå. Det är inte första gången som det stormar i partiet.

I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet var den lokala socialdemokratin en härva av bråk, intriger, maktspel och motsättningar.

Med förundran följde jag det offentliga skådespelet från min dåvarande utkikspost – ledarredaktionen på Piteå-Tidningen.

I en ledare i PT 25 september 2002 jämförde jag S-dramat med en amerikansk såpopera, typ Dallas eller Falcon Crest.

"Precis som i teveserierna saknar dramat i Luleå dessutom ett slut. Det rullar bara på år efter år ..."

För den breda allmänheten var det antagligen ganska underhållande att följa eländet. Men det var definitivt inget som stärkte partiets förtroendekapital bland de stora väljargrupperna.

Valen 1998 och 2002 innebar kraftiga väljartapp för S i Luleå. 2002 skedde det dessutom i ett läge med en stor uppgång för Socialdemokraterna i riket som helhet.

Kort sagt: Väljarna straffade den hemlagade (S)oppan i Luleå. 

Som tur var för partiet fanns dock ingen samlad opposition som kunde utmana S om kommunstyret. I annat fall hade det antagligen gått som i Kalix 1998 och Boden 2002, där S petades från makten av ett par brokiga regnbågsallianser.

Till sist lyckades dock Socialdemokraterna i Luleå samla ihop sig och komma bort från sitt självskadebeteende.

Efter valet 2002 enades partiet om att utse Karl Petersen till nytt kommunalråd. Det blev mer fokus på framtidsfrågorna, som näringspolitiken och bygget av Kulturens Hus, istället för bittra personstrider.

Uppenbarligen var det uppskattat av väljarna. Socialdemokraterna återvann många tappade röster och fick egen majoritet i valen 2006 och 2010.

Även ledarskiftet efter populäre Petersen gick smidigt. Efter att Petersen meddelat sin avgång i början av 2013 inleddes en nomineringsprocess – snygg, prydlig, demokratisk och utan övertoner. 

Våren 2013 beslutade Socialdemokraterna enhälligt att nominera Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström som ny ordförande respektive vice ordförande i kommunstyrelsen. Efter mötet talade jag med Britt Westerlund, då ordförande för S i Luleå, och Lennart Thörnlund, valberedningens ordförande. 

De var lyriska över att partiet klarat av att etablera ett nytt ledarskap utan en infekterad strid. S-duon påminde om hur illa det var i början av 2000-talet och konstaterade att det nu fanns en helt annan samling inom S.

Men säg den socialdemokratiska glädje som varar för evigt. Hösten 2020 är Socialdemokraterna i Luleå tillbaka i samma destruktiva beteenden som i början av 2000-talet.

Lenita Ericsons avgång från posten som kommunstyrelsens ordförande skapar nya konvulsioner i och runt partiet. Återigen handlar tidningsrubrikerna om interna strider – inte lokal utvecklingspolitik.

Om historien upprepar sig som tragedi eller fars ska jag låta vara osagt. Men helt klart är det här inget som lyfter S.

Idag återstår 701 dagar till Luleborna ska säga sitt och rösta i kommunfullmäktigevalet 11 september 2022.

Utan att överdriva väntar ett hästjobb för det socialdemokratiska partiet för att återvinna väljarnas stöd.

Turbulensen runt först Niklas Nordströms avgång 2019 och nu Lenita Ericson har allvarligt skadat förtroendet för S.

Det kommer att krävas en extraordinär insats för att reparera skadorna.