Häromveckan var jag sval gentemot Lykke Li och Robyn för att de tar så mycket hjälp av gubbar när de skapar sin musik.

Mansgrisig åsikt, tyckte någon.

Inte alls, men strunt i det.

Problemet är att det klirrar i mitt glashus när jag nu sitter fullständigt hänförd av Anna Järvinens tredje.

 

För även hon har ett gäng manliga supermusiker - Dungen - som tillför så mycket i studion. Reine Fiske spelar gitarr som en annan Gud, Gustav Ejstes varvar orgel med cembalo (!) och Mattias Glavå (Håkan Hellström med flera) har producerat.

Men låtarnas själva väsen är ändå bara Anna Järvinens.

Ingen kan hitta den perfekta länken mellan Van Morrisons majestätiska jazzfolk på Astral Weeks, Tove Jansson och Cocteau Twins svävande drömpop som hon gör här.

Därtill är det så outsägligt vackert sjunget, som en lycklig Mia Farrow strax innan djävulen gör entré i Rosemary’s baby.

 

Hennes signum finns också i poplyriken, på samma gång vardaglig och abstrakt, där orden virvlar omkring i känslostormarna och uttrycker kärlekens eufori, våndan över att våga ta steget fullt ut - trots att allting ändå brukar rasa samman.

I likhet med Håkan tyr hon sig till hoppet, ångrar ingenting och förlikar sig med livets komplexitet till fågelkvitter i ett soligt skogsbryn. En enorm skiva, sannolikt årets bästa.

Anna Järvinen får inte under några omständigheter missas på Luleåkalaset i sommar (drömmer jag?).