Moivi är samiska för oreda eller oordning, och det är ett namn som duon verkar ha valt med en smula insikt i bagaget. Bandet består till hälften av Johanna Sevä med rötterna i Tuolpukka, medan den andra halvan är Love Kjellsson som kommer från Rörum. Ett kulturellt och musikaliskt möte som Johanna beskriver som brokigt och föränderligt. Ett sökande som slår rot såväl i Skåne som i Vittangi skog.

Bred ljudvärld
- Det här projektet började för några år sedan då Love bodde i Kiruna och skrev en hel del musik. Det var det som inspirerade mig. Jag hade hållit på med jojk tidigare men det var mer för mig själv, för min egen skull, säger Johanna.

Det var i Loves breda ljudvärld som hon från början hittade plats för sin egen röst.

- Han gör väldigt filmisk musik, med många olika ljudbilder och vi använder oss av väldigt mycket lekfullhet när vi gör musiken och skapar ljud som man kanske inte visste gick innan. Vi har bland annat använt renklockor, stråkar till en fogsvans och en samisk trolltrumma.

För två år sedan kom de alltså på idén med Moivi. Men det var förra året som de tog tag i tankarna och ansökte om bidrag för att kunna spela in en skiva. Det samiska kulturrådet beviljade 50 000 kronor och arbetet kunde börja.

Samisk postrock
I april i år spelades den första sessionen in i Nolto, i Vittangi. Med hjälp av ett elverk och goda vänner med skotrar kunde de banda de första tonerna i deras renvaktarstuga. På dagarna hjälpte duon till med renflyttning och på kvällarna tillverkade de vad som kan liknas vid någon sorts samisk postrock. Sigur Rós är ett namn som ligger nära till hands, om man vill jämföra förstås.

- Det här jag gör nu är väl en sorts jojkinspirerad sång med samiska texter, säger Johanna.

Men hon är tydlig med att det inte är vanlig jojk. Hennes sång följer inte mönster på samma sätt som jojken ofta gör.

- Det är inte på ett traditionellt sätt, det är på mitt sätt.

Lärde sig samiska
Johanna fick aldrig samiskan med sig från att hon var liten. Men för ungefär ett år sedan bestämde hon sig för att söka upp det språk som hon blivit bestulen på.

- Min pappa fick inte prata samiska i skolan i Lannavaara när han var liten och då försvann samiskan ur vår släkt. Men språket är ens identitet så förra sommaren for jag till Kautokeino och läste samiska.

Och på den vägen är det.

I juni spelades den andra sessionen in i Loves trakter kring Rörum, utanför Simrishamn, och under veckan blir det en sista sväng till Nolto.

Skivan har ännu inget namn men innan året löpt ut ska den vara färdig, producerad, förpackad - och namngiven.