Det låter kanske lite töntigt men jag tänker på ett riktigt genuint hemslöjdsverk. Ni vet ett sådant där man låtit restgarnerna eller sista trådstumparna ligga kvar i korgen. Ett verk där bara det allra finaste materialet använts och där varje stygn gjorts med stor noggrannhet och kärlek. Ja, jag sa ju att det var töntigt. Men precis så känns det när jag tar del av Arvidsjaurfödde Patrik Eklunds långfilmsdebut Flimmer. Det här är så grundligt och snyggt att jag nästan smäller av.

Flimmer spelades in hösten 2010 och våren 2011 i Luleå och Boden. Den extremt skruvade och samtidigt otroligt mänskliga historia utspelar sig dock i en slags 70-talsinspirerande samtid där allt går i sepia. Det lilla samhället Backbergas telecombolag Unicom står inför sin brantaste uppförsbacke någonsin. Ett tillsynes oförklarligt strömavbrott spinner igång en rätt så dramatisk serie händelser, som på ett eller annat sätt berör filmens samtliga karaktärer.

Detta grepp, där fiction möter verklighet på ett sätt som man bara måste bestämma sig för att köpa, och där filmen byggs upp av ett flertal huvudpersoner som alla liksom hör ihop, har vi - hur imponerad man än blir av det - sett förut. Jag tänker inte minst på Kjell-Åke Anderssons Någon annanstans i Sverige, som också den spelades in i Norrbotten.

Men det Patrik Eklund gör med Flimmer, är ändå i en klass för sig. Kanske är det den extrema noggrannheten, där det känns som att varje replik och minsta lilla pinal i samtliga bildrutor har vägts på guldvåg. Som limpmackorna med sladdrig medvurst, receptionistens guldbeigea och obehagligt glansiga blus, läppstiftet på de finska tänderna eller det hemska plastblomsarrangemanget på konferensrumsbordet. Ja, ni hör ju. Hade jag varit en detalj, hade jag varit överlycklig för att få vara med i denna film.

Kanske är det också just för att Patrik Eklund skruvat det hela inte bara ett, utan två och till och med tre varv.

Jag kommer på mig själv med att konstant le under filmens gång. Visst, detta är i grunden en djupt tragikomisk historia, dock upplagd lika mycket som en nagelbitarthriller. Men precis som i Eklunds kortfilmer Situation Frank, I stället för Abrakadabra och Slitage - är det kärleken till karaktärerna och det faktum att ingenting lämnas åt slumpen som är så... Snyggt!

Och jag måste bara få nämna den långsamma inzoomningen på karaktären Ola - så stilig. Sen: Snyggare point of no return var det länge sedan jag såg! Och var det inte Patrik Eklunds nuna som skymtade där på ett av korten från kräftskivan? Bara en sån sak. Så himla snyggt.