Vissa artister är stora redan från början. Hur små de än är.

Albin Gromer är liten. Ung och ja, liksom liten. Men det där ”säg yeah” som han inleder med, tillsammans med musiken, rösten, utstrålningen – är stort.

Debutplattan Album har tokhyllats och ja, jag är så jäkla såld. Den elektroniska soulen är så snygg. Sexig - får man säga så utan att låta tantigt?! Allt sitter som en smäck.

Dock finns ett litet problem. Albin Gromers musik ska avnjutas stående. Med dryck. Och en arm runt ens midja. I raden framför mig har ett par bänkat sig för att hångla – de har hamnat helt rätt om man säger så.

Tillsammans svänger jävligt bra. För det är du är supersnygg. Och Så många gånger – jag får gåshud. Nä, jag vill grina. Av lycka.

Jag skulle vilja se Albin inför en tokröjande publik – då är femman där. Utan tvekan. Nu når han inte ända upp – och det är enbart publikens fel. Jag skäms över dem, eller snarare över de som inte är där. Och framför allt de som går. Vafan, ge honom lite kärlek. Av mig får Albin RESPEKT!