Sitter och lyssnar på Zackes nya album Renhjärtat, som släpps den 13:e. Mums. Mer än så tänker jag inte säga idag, eftersom jag kommer att göra en recension på skivan under nästa vecka. Kommer även att recensera skivor av Jenny Gabrielsson Mare och The Baboon Show, möjligtvis någon till.

Jag snackar dock gärna om lite annat spännande. Musik jag ser fram emot att sätta tänderna i, först och främst. Nu syftar jag på The Knife, som släpper sitt första album på sju år (!) nu i april. De maskerade syskonen Dreijer, ni vet. Än mer ser jag dock fram emot att för första gången få se dem live, först på Hangaren Subtopia i maj och sedan på Way Out West’s största scen i augusti.

Tyvärr befarar jag dock att The Knife’s mytiska image kommer att självdö under 2013. För det första så bestod deras förra (enda) världsturné av 20-30 spelningar totalt, trots att de med lätthet hade kunnat trippla antalet spelningar och fortfarande sälja ut varenda en. Årets turné kommer, på gott och ont, att bestå av betydligt fler konserter. Dessutom verkar det becksvarta soundet från Silent Shout ha lagts på hyllan. Nåja. Återkommer med rapport om detta när albumet kommer.

Här är ett par andra tips:

Widowspeak - Almanac

Det här är ett album som, med sitt sound och sin omslagsbild, lika gärna skulle ha kunnat vara 30-40 år gammalt. Sanningen är dock att Almanac kom för bara några veckor sedan, och hittills har jag inte sett en enda svensk recension på det. Gitarrer med svävande ekon tar stor plats i bandets sound, och sångerskan Molly Hamilton’s mycket ljusa röst tonar ner musikens i övrigt rockiga tyngd en aning. På det stora hela en rätt lättlyssnad skiva, där The Dark Age och Devil Knows är två av de bästa spåren.

Blood Diamonds - Phone Sex

Detta är en singel från en viss Michael Diamond, som producerar electronica under artistnamnet Blood Diamonds. I huvudspåret står gästande Grimes för sången. Omslaget kanske skvallrar lite om hur svårt det är att kategorisera den här låten. Det låter som halvtöntig lofi-disco med en gnutta sydasiatiska slaginstrument och en gnutta drömpop. Skitskumt, jag vet. På singeln finns även B-sidan Ritual, som har ett mjukare och mer hel-elektroniskt sound. Singeln innehåller också två remixer av huvudspåret, den första av Unicorn Kid och den andra av Jensen Sportag. Den första av dessa är alldeles förträfflig, den andra är inte lika intressant.

“Under eftermiddagen och kvällen får vi räkna med mulet väder och en del regn över de nordligaste delarna av Norrland.”

Det var ju typiskt. Inte för att jag hade tänkt ha picknick, direkt. Jag är arbetslös och min vardag är kass. Idag äter jag lax, dricker mjölk, tittar på presidentvalsdebatt, bevakar regnmätaren, bläddrar i elektroniktidningar och och bland en del platsannonser. Lyssnar på musik, det gör jag också. Det gör jag hela tiden, som den storkonsument jag är. Ni ska få några tips.

Purity Ring kvalar definitivt in som en mina bästa upptäckter hittills i år. Jag vet egentligen inte särskilt mycket om denna underliga duo, och det verkar inte som att någon annan heller verkar ha särskilt bra koll. Jag har i alla fall konstaterat att sångerskan låter en aning snyggare än hon ser ut, och förstått att de själva kallar sin konstform för "future pop". Ljudbilden är fyllig och bitvis ganska komplex, trots att den bara består av synthar och enkla trummaskiner. Amenamy och Fireshrine är alldeles fenomenalt bra låtar. Sången är fantastisk, lyriken bryr jag mig inte om. Shrines är en av de bästa skivor jag snubblat över hittills i år.

Purity Ring - Shrines

The Shins, som jag har lyssnat flitigt på sedan fyra eller fem år tillbaka, har äntligen släppt en femte skiva. Det har alltså tagit dem fem år att följa upp Wincing The Night Away, som jag tyckte var så rysligt bra. Deras material är definitivt inte så domedagsbetonat som omslaget till nya albumet, Port Of Morrow, antyder. Som tur är. Trots några spår som faktiskt är trevliga i all sin underlighet, så är Shins allra bäst i de stunder då de kör på enklare principer. Rak och förutsägbar gullpop, helt enkelt, som i It's Only Life eller No Way Down. Eller Turn On Me från förra skivan, för den delen. Jag gillar The Shins. Lyssna själva, please.

The Shins - Port Of Morrow

Jag snubblade över The Glitch Mob för ett par veckor sedan. Deras första och enda album kom för två år sedan, så jag var lite sen med min upptäckt. Drink The Sea känns inte som ett särskilt genomtänkt eller snyggt namn på en skiva, och låtnamn som How To Be Eaten By A Woman och Fistful Of Silence är väl inte särskilt mycket snyggare. Skumt.
Jag älskar spänningen och aggressiviteten i deras electro/glitch hop, och jag är väldigt nöjd med att 9 av 10 spår på skivan är helt instrumentala. Undantagsfallet Between To Points, där Swan bidrar med sång, är deras absolut svagaste spår. Tyvärr.
Bäst är istället svulliga och luftiga Drive It Like You Stole It, A Dream Within A Dream och tidigare nämnda Fistful Of Silence. Det här är musik som utmanar örat. Läckert.

The Glitch Mob - Drink The Sea

Jag vet inte riktigt vad det var jag tramsade om, när jag försökte hålla liv i den här stackars bloggen förra året. Till att börja med så hade jag nog ingenting särskilt att berätta överhuvudtaget. Inte ens jag har någon aning om vad några mina kryptiska inlägg egentligen handlade om.

Vid det här laget har nog många NSD-läsare sett mitt namn. Erik Stubbfält på nöjessidan. Ni som har hängt med i sommar har såklart sett någon eller några av mina konsertrecensioner, dessutom är ni förbluffande många som tagit er tid till att skriva kommentarer till dem. Synpunkter av alla de slag har trillat in under sommaren, vissa mer underhållande än andra. Nu talar jag alltså främst om de negativa kommentarerna. Någon påstod till exempel att jag kan lika mycket om musik som Syriens regering kan om demokrati. Någon annan drog till med ett väldigt lustigt smeknamn med tillhörande förklaring:
“Erik Gubbfält - Grinigaste gubben i Norrbotten!”

Å ena sidan känns det såklart lite trist att behöva göra människor besvikna, att med sina kritiska ord skapa missnöje och i vissa fall till och med ilska. Trist och beklagligt känns det också när vissa ilskna individer (som tagit i betydligt hårdare än i ovan nämnda kommentarer) dessutom tillåter sig själva att göra öppna personangrepp i kommentarsfältet.

Å andra sidan tycker jag mycket om att säga vad jag tycker, och jag är väldigt glad att jag ofta får chansen att göra just det i en dagstidning som NSD. Hade jag inte trivts med reaktioner och debatter så hade jag troligtvis inte recenserat - konstigt vore det väl annars. Jag kan för övrigt garantera att jag besitter betydligt större kunskap inom ämnet “populärmusik” än den Syriens högsta ledare har om demokrati, och till er som anser att jag kvalar in som gubbe måste jag klargöra att jag än så länge bara är inne på mitt tjugonde levnadsår.

Att jag, liksom så många andra, är tämligen missnöjd med artistutbudet som Norrbottens stora stadsfestivaler erbjuder - ja, det säger väl nästan sig själv. Råd och konstruktiv kritik ges och har getts i mängder under de senaste åren, till de olika festivalledningarna här i norr. I krönikor, i bloggar, i högvis med mail och brev från missnöjda besökare. Tips på hur festivaler enkelt kan göras mer intressanta och genuint trivsamma för besökare, med hänvisning till några av de svenska folkfester som det fortfarande går bra för.

Usch. Jag har inte ens lust att gå in närmare på detta. Det jag har att säga har redan sagts så många gånger förut. Nu lämnar vi det. Från och med nu ska den här bloggen handla om riktiga nöjen.

Spolar gärna framåt några veckor. Livets sista sommarlov närmar sig, minsann. 

Ja, jag är stressad. Tusen sysslor som jag aldrig finner tid och ro till att göra bort. Och inte blir vet väl bättre av all stressad och bullrig och stökig musik som jag nuförtiden lyssnar på kvällarna i ända.

Min gamla blogg ligger visst kvar och skräpar. Isch, vad jag har misskött mig.

Ställer mig mer och mer tveksam till min egen image, denna tystlåtna och diskreta och tillbakadragna och smått roat iakttagande, den som under det senaste året har vuxit fram. Ur något slags socialt nederlag, kanske. Det är i alla fall vad jag tror. Vad ska jag med den till?

Här får ni musik, mina vänner.

Bombay Bicycle Club - Fairytale Lullaby

Håller tandborsten under tvålpumpen och funderar på om det är torsdag nästa vecka.

Kommer fram till att det nog var veckan därpå. Mums, lödder.

Slut på lovet, minsann. Lagom till dess start, ringde Norrporten. Ring ring.

"Tjo, etta på femte våningen på Skeppsbrogatan - ja eller nej?"

Jovars. Dags att lämna holken min, med andra ord. Skrubben. Ett fönster byts ut mot fem, bruna väggar byts ut mot vita, kokvrå utan ugn byts ut mot fullt utrustat kök. Adressbyte lagom till nyår.

Möblemanget är väl nästa utmaning. Jag ska minsann lyckas, jag lovar.

Hunnit få en fin helg i Amandas sällskap. Är jag tjuren Ferdinand, så är hon matadoren. Hon hade typ 4 fleecetröjor på sig, samtidigt. Hukade sig i gräset och kände sig arty farty.

Fyllt tre svulliga hål i min musiksamling. Amanda har hjälpt till lite, också. Sigur Rós - Agaetis Byrjun och Noah and the Whale - First Days of Spring, på cd. Pink Floyd - Atom Heart Mother i vinylformat.

Kommande vecka blir det P-Floyd och Britta Persson, båda på Kulturens Hus. Mina förväntningar är rätt höga, får jag väl säga. Kommer på nöjessidan, såklart.

Lev och må.

Kent under spelningen på PDOL

Den varma årstidens andra näve sysslolösa dagar är snart slut, och här kommer min sommarferies andra bloggtext. Imorgon flyttar jag tillbaka till Norra Hamn, in i lägenheten jag hoppades att jag skulle lyckas byta ut mot något ljusare och rymligare lagom till skolstarten. Så bra lyckades jag minsann inte, och hur länge jag bor kvar återstår alltså fortfarande att se.

I måndags kom jag hem efter 16h i en sittkupé på tåg 98 (något jag aldrig gör om) från Göteborg, och trots att klockan just slog om till fredag så har jag inte riktigt hämtat andan eller helt hunnit smälta allt fint som har hunnit hända under min vecka på västkusten. Många av godbitarna tänker jag minsann behålla för mig själv, men det musikrelaterade måste jag självklart få berätta om.

Kent intog Trädgårdsföreningen den 7:e, för deras sista konsert i landet under sommarturnén. Jag, som ändå skulle befinna mig i samma stad från och med den dagen tillsammans med min Sandra, kunde såklart inte göra annat än gå dit. Insläppet (kösystemet överhuvudtaget) var det sämst organiserade jag någonsin skådat, upplevt eller ens hört talas om, men det ska vi nog inte gå in på närmare än så.

En vecka tidigare hade jag sett dem på PDOL (plus ytterligare tre gånger tidigare i år), jag skulle dock vilja påstå att denna extralånga konsert i Göteborg var strået vassare.

Joakim berättade att han skrivit låten M till sin mormor som just då låg på dödsbädden, något jag aldrig hade hört honom berätta tidigare. Jag, som aldrig någonsin fällt en tår till just det musikstycket, kunde den kvällen inte hejda tårarna. Vackrare text får man leta efter, när man väl inser vad det är Joakim vill ha sagt. Lyssna efter en gång till, är du snäll.

Ja, titta på de där gröna träden och fåglarna som pryder loggan.

Jag har alltså även hunnit besöka Way Out West, som i år (enligt mig) hade festivalsommarens starkaste namn att dekorera affischen med. Way Out West, festivalen som äger rum i Slottsskogen och som bara är allmänt övergrym.

Festivalfredagens första stora höjdpunkt kom i Bengans skivtält, där finfina The National signerade skivor. Trevliga män, vars namnteckningar och små meddelanden dekorerade mitt ex av High Violet jäkligt snyggt.

Matt var inte alltför nykter när han så småningom klev upp på scenen tillsammans med sina fyra kumpaner, men spelningen kommer jag nog sent att glömma.

Kvällens stora höjdpunkt kom dock inte förrän 21.15, då Jónsi klev upp på Linnéscenen. Herr Birgisson, som även är sångare i Sigur Rós (ett av mina favoritband genom tiderna, som bekant), måste egentligen ses med egna ögon. Jag saknar nog vettiga ord, kort och gott. Vackert, bedårande.

Efter några timmars sömn var lördagen kommen, och Anna Ternheim stod först på vårt schema. Hennes enda spelning i år skulle göras i Slottsskogen, och jag hade minsann saknat min favorit-Anna hiskeligt mycket. Spelningens första överraskning kom när hon bytte språk till Svenska, och sjöng ett fantastiskt fint stycke som visade sig vara en översatt cover på Arcade Fire's "My Body Is A Cage".

 Var vi förbluffade redan då, så var vi nog många som gapade käkarna ur led när Anna inledde sin mer kända cover på Broder Daniel's "Shoreline", och stunden till ära presenterade ingen mindre än Henrik Berggren som stegade ut i rampljuset för att sjunga duett med henne. Henrik råkade vi dessutom stöta på ute på festivalområdet några timmar senare, när 98% av festivalens besökare såg Håkan Hellström.

Håkan Hellström, ja. Jag är inget stort fan, jag är inte ett dugg inlyssnad, men jag måste ändå erkänna att hans framträdande var något utöver det vanliga. Jag närvarade dock inte hela spelningen, som sagt.

När Håkan så småningom hade avslutat sin bejublade konsert med sin nyskrivna låt "Riv En Vacker Dröm", började nedräkningen till festivalens avslutning och absoluta höjdpunkt. Med ryggen mot staketet, på våra utomordentligt perfekta platser, nästintill skakade jag av iver den sista timmen. En av klotets största elektroniska akter, Chemical Brothers, var alltså kvällens sista akt på Flamingoscenen. Gosh.

Det blev fuldans till elektroniskt dunk i arenaskala, med en troligtvis atomdriven ljusshow. Fantastiskt befriande. Say no more.

Imorgon är det alltså festivaldags igen, den här gången Musikens Makt på Gültzaudden i Luleå. Mina recensioner kommer som vanligt att finnas på nätet, ett par av dem ser ni även i papperstidningen.

Väl mött!

Lek med lång slutartid från Pitsundsbron

Det är så tyst om mig, nuförtiden.

När det gäller bloggandet här på NSD Nöje, har jag inte synts till sedan i maj. Skrivkrampen har förlamat mina fingrar, och det ber jag så mycket om ursäkt för. Bloggandet återupptas idag, och mig kommer ni inte att bli av med.

Idag har jag sommarledigt, på riktigt. Klassrummen har jag lämnat redan i början av juni, men väckarklockan har minsann inte fått vara avstängd för det. Nejnej, arbetet tog vid där skolan slutade och jag har inte haft en enda ledig vardag under de gångna sex veckorna.

Pappa och peppkusin

Ikväll lyssnar jag på Night Falls Over Kortedala i ett förtält på en camping, njuter av kvällssolen och använder näsan till att försöka avgöra vad grannarna har lagt på grillen en afton som denna.

Någon sa att han, Jens Lekman, är den enda nu levande man som tror på evig kärlek.

Intressant, tycker Erik.

Nåja. I augusti månads första måndagstidning kommer ni att finna några av mina ord.  Nöjessidan, såklart.

Idag tipsar jag er om en sång ni redan vet att jag älskar av hela mitt hjärta.

Sigur Rós - Héysatan

Väl mött.

Jag skrev ihop en fin recension på årets hittills bästa skiva. NSD ville inte använda den i tidningen utan föredrog tydligen TT Spektra:s recension, så jag slänger in min version här istället:

HIGH VIOLET
THE NATIONAL
(4AD)
Betyg: 4

"The Boxer" var bättre än ziplock och färdigfrankerade kuvert, finare än årets första snöfall. Tre år har gått, och nu släpps äntligen uppföljaren. Att säga att indiekvintetten från Brooklyn håller måtten, är nog att underdriva. De tycks växa en tvärhand för varje album de ger ut, och nya "High Violet" är minsann inget undantag. Årets hittills kanske bästa album är här.

Det storslaget vackra drar på allvar igång i skivans andra spår, "Sorrow", där Matt Berninger går ner till sitt vanliga mörka tonläge i en dramatisk sång om olycklig kärlek i unga år.

"Sorrow found me when I was young
Sorrow waited, sorrow won"

Ribban är lagd, och skivans alla spår håller jäkligt jämn kvalitet. "High Violet" är vemod i klyftig och vuxen form, precis så sammanhängande man kan önska sig. Det är en skiva där inget av spåren hoppas över, där inget får missas.

Uttrycket i Berninger's röst är bandets kanske starkaste kännetecken, som passar som handen i handsken i resten av ljudbilden. Kännetecken nr. 2 måste vara de underbara trummorna (som visar musklerna i skivans mitt, singeln "Bloodbuzz Ohio"). Tempot avtar så småningom, och skivan avslutas storslaget med gråtlåten "Vanderlyle Crybaby Geeks".

Det är makalöst fint, men inte perfekt. Tyvärr brister melodierna på några få ställen, vilket ställer till det lite. Kanske är detta något jag inte kommer att besväras av efter att ha lyssnat och vant mig, vad vet jag? "High Violet" är värd en fyra, en jävligt stark sådan.

2010 är The National's år.

Hår försvann.

(Skrivet 100430, publicerat två kvällar försent:)

Fredag, valborgsmässoafton.
Skolans hetaste samtalsämne är givet och det svaga klirret av glas mot glas hörs från varannan påse som bärs genom centrum, nu när nationaldagen för flaskhalsande och hjärncellsmord är kommen.

Svenska liv släcks ikväll, fler än igår.
Överdoser vid lägereldar, alkoholförgiftning i okända vardagsrum, fyrverkeribränder som ingen räknade med, berusat fumliga armar som ger den där extra lilla twisten på rattar och styren ikväll... Ja, vad annars?
Det är såklart varken nytt eller förvånande.

Medvetandepyromanin är ett faktum, men denna överförfriskande tillställning ger också oss helnyktra lite extra styrka till att fortsätta i samma stil.
Våra åsikter är enkelspåriga.

Själv häller jag ikväll i mig kaffe och inhalerar träffsäker filmkonst. Den sociala delen av min valborgshelg sparar jag lite till.

Luleå var inte rätt, inte idag.

April är slut. Nåja, här är månadens bästa playlist:

Aprilnoter

Ensam i kupén, äntligen.

På botten av pappmuggen ligger 4 hela sockerbitar, smälter i kaffet. Socker och koffein, jag vill vakna. Jag har inte riktigt lyckats med det ännu.

Godiset är slut sedan igår. Det gick åt fort, sedan jag bestämde mig för att dela med mig av det till den pratiga stackars Umeåbon som påstod sig ha spelat bort 9000-10000 kr på casino kvällen innan. Snyft.

Båda hade vi varit i Göteborg, båda klagade vi över avstånd och tågpriser. Han är nog hemma nu, själv har jag en bit kvar.

Jag kände mig lyckligare än han såg ut.

Jag är kär, jag har hittat rätt. Fröken Thorsson har förgyllt mitt påsklov.

Jo, Jónsi's (av mig) efterlängtade album släpptes för ett par dagar sedan. Frågan var given: Kan hans soloalbum någonsin bli lika fantastiskt som något av Sigur Rós? Det trodde jag knappast.

Hade jag rätt? Självklart hade jag det. Albumet Go är nytt och fräscht, men ändå lite... Gjort. Kanske är jag ett för stort fan av Sigur Rós, för att lyckas älska detta fullt ut. Nåja.

I min resväska ligger förresten veckans investering, Sigur Rós namnlösa vita album i en dubbelvinyl-utgåva. Jag blev alldeles svettig av att bara röra vid fodralet, i butiken. Mums.

Till sist måste jag bara länka ett galet klipp från The Terminator, en liten makeover gjord av deathelectro.com. Grymt.

Må väl.

Markus Krunegård, Minus 30

Via min klasskamrat fick jag ett litet fotojobb på Minus 30-festivalen, förra helgen. Minus 30, minifestivalen med en nypa radioskval och en näve metal. En salig blandning, med andra ord.

Kvällen då Kulturens Hus fylls av fjortisar med tungt parfymerade halsar och plastigt sprayade frisyrer. Och så den lilla skaran poppare, de vars små upptåg alltid är lika flinvänliga.

Svartrockarna ser man däremot aldrig utanför Lilla Salen.

1349, Minus 30

Nåja... Jag hade en bra kväll, fick prata med trevliga artister och pyssla med konsertfoto som jag ju älskar så mycket. (I bilderna finns länkar till min Flickr, ifall ni vill se mera).

De recension-liknande orden lämnar jag åt NSD:s recensenter (en skara jag dock gärna antluter mig till i framtiden).

Amanda Jenssen, Minus 30

Oj, det är visst redan en vecka sedan.

Och från en anonym källa
Kom den transparenta räddningen

Jag ser det först när jag tror det
När någon knackar på

Jag är glad att jag inte är av den generationen som är uppväxt med skivor i vinylform. För dem är denna typ av plattor bara vardagsmat. Gammalt, omodernt, onödigt i dessa tider av digitalism.

För mig känns det däremot fint, att i denna skog av medier kunna välja något så analogt som vinylskivor. Musiken består här inte av ettor nollor, utan är istället lagrad på något så enkelt som ett fysiskt spår i en bit vinylplast. Musik i fysisk form, och med omslag i tavelstorlek.

Det borde räcka för att förstå vad det är jag menar. Mums.

Jo, jag fyndade ju en nygammal skivspelare för ett par veckor sedan. Äntligen kan jag spela mina älskade vinyler i lilla lägenheten, gud så galet härligt. Jag njuter av tanken, men framför allt av musiken.

Syster och far. Älskade ni.

Nämen gud, jag måste faktiskt skärpa mig nu. Den här bloggen får inte bli lika fattig på uppdateringar som min gamla blogg, jag måste motionera tangentbordet lite oftare. Senaste inlägget publicerades den 3 mars, och jag måste tillåta mig själv att häpna över att tiden har gått så fort sedan dess.

Gosh.

Till sist känner jag att jag vill dela med mig av lite musik, precis som vanligt. Detta är dock inget nytt i min värld, detta är en låt av ett av de största och mest betydande banden i mitt liv. Någonsin.

Jag driver fortfarande min kampanj för att hjälpa fler människor att upptäcka dessa isländska magikers musik, och det här är nog inte det sista blogginlägget innehållande tjat om hur fantastiska de är. Tillåt mig att fortsätta tjata.

Sigur Rós - Untitled 4 (Njósnavelin)

Kram.

Foto: Emma Svensson, Rockfoto

I måndags morse vände jag hem, högt över marken genom Xynthias virvlande vita Sverige. En påtår i flygstolen med en studsig gitarrslinga i öronen, och ett tjog minuter senare kändes huvudstadens bruna snö rätt avlägsen. Den officiellt första dagen av mitt sportlov hade just börjat, min underbara helg hade just tagit slut.

Egentligen började jag mitt lov redan i onsdags. Anledningen var Kent's turnépremiär på Annexet i Stockholm, och oj vad jag hade längtat. SMHI lurade mig såklart till att frysa på premiärdagen, då 10-11 timmar tillbringades i den långa kön av anhängare. Sällskapet var fint och stämningen steg mot skyarna, förväntningarna var såklart höga från de flesta håll.

En mörklagd arena, och många var vi som tömde våra lungor i ett jubelskri när den syntetiska introslingan till Taxmannen hördes genom det elektroniska surret. Ribban lades högt när Joakim närmade sig mikrofonen och ylade ut de första raderna i låtens nyskrivna extravers, och jag kunde bara gapa.

Och du frågade mig om jag var med från början

I din åttahundra sidors självbiografi

Och jag vet ju att du aldrig kommit till avslut

Men jag är sjukligt intresserad av din roll

Jo, jävlar.

Jag skulle kunna skriva sida på sida om dessa dansanta timmar, men jag ska inte snöa in mig alltför överdrivet mycket den här gången. Några timmar efter det nyss beskrivna ögonblicket klev jag ombord på nattens sista pendeltåg mot Rotebro och den väntande bäddsoffan.

Motsvarades kvällens föreställning alla förväntningar och förhoppningar? Både Ja och Nej. Låtlistan kunde ha varit bättre, bandet kunde ha varit mer tajt och samspelt... Men äh. Det var ju trots allt en turnépremiär jag fick uppleva, och vilken jävla konsert det var.

Kvällen därpå spenderades på samma sätt, då jag gick på ännu en av Kent's underbara konserter. Kontrasten var stor mellan de båda kvällarna, och jag måste säga att helheten var betydligt bättre på fredagens konsert. Makalöst. Jag lyckades även roffa åt mig ett par fina souvenirer av Sami (bild), som ska göras till en tavla och ett halsband. Mums.

För första gången sedan tiden före Isola spolade de klassikern 747, men på något sätt kändes det inte mer än rätt. Deras samling låtar börjar bli så ofantligt stor att fansen aldrig mera kommer att kunna bli 100% nöjda med konserternas låtlistor, men vad gör det? Kent är enligt dem själva (och galet många andra) bättre än någonsin, och de är alltid något alldeles extra på scen. Där hör de hemma. De kan.

Jag älskar dem.

Gud, vad tjatigt det skulle bli om mitt inlägg skulle avslutas med en Spotify-lista fylld av Kent-låtar. Därför får ni något annat, kära ni. Njut.

Marsgung (Spotify playlist)

Psykopati är läskigt.

Ta hand om er.

Kata.

Tre skolfria veckovarv, omväxlingen känns fin. Jag har just travat färdigt ett av dessa varv, och dessa ord klickas in i det digitala under min bussfärd hem till det röda hus där jag har växt upp. Röd tvåplansvilla med grönblå knutar, visst är det inte alltför ofta man ser en sådan kåk?

Domedagselectro från de svarta kåporna fyller mina hörselgångar, och överröstar nästan den omåttligt pratsamma Tornedalingen som fyller resten av bussen med sina ord från sätet alldeles bakom mig. Bussen, just den turen som alltid är så full med människor på fredagar att man sällan hittar ett ledigt dubbelsäte. Denna fredag är dock ett undantag, och jag vet inte varför.

Här kommer ett exempel på det jag i detta inlägg kallar för Domedagselectro, en riktigt grym låt från en maskerad fransman.

Danger - 4h30

På Alla Hjärtans Dag snavade jag och föll. Saker blev lite suddiga.

Idag fylls jag av tankar på röd värme finare än sommarsolens, tankar som gör det norrbottniska februariklimatet till en dyster kontrast.

Gör något fint av din helg, kära läsare.

Midvintern är över, och de ständiga tankarna på livemusik har vaknat ur sin korta dvala. Mitt musikår har redan fått sin galna rivstart i form av The Knife's magiska electro-opera Tomorrow, In A Year (bilden ovan) på Dansens Hus i Stockholm, och om ett par veckor är det dags att dansa loss till Kent's turnépremiär i Annexet (två konserter för min del). Jag vågar dock inte säga något om resten av året... Inte än. Det kommer dock ändå att blekna i jämförelse med 2009, ingen tvekan om den saken.

En klasskamrat drog idag en jämförelse mellan en enorm grotta i en fantasybok tjock som ett par biblar, och vintern i Luleå. Han pratade om kallt mörker och melankoli, och han talade nog för många fler än sig själv. Midvintern har vi dock sett det sista av, och tur är väl det.

Jag är svag för pukor och ekande gitarr, här får ni en länk till något galet vackert.

Noah And The Whale - The First Days Of Spring

Good weather for airstrikes.

Ett snöigt fridfullt Bredsel räcker längre än all emmentalerliknande betong, kort och gott.

Fredag, ja. Avkopplingens och gäspningarnas dag är här, det är den. Efter många långa timmar i skolbänken, har jag lämnat Luleå för ett par dagar. Ett par timmars sömn i bussätet, och nu är jag hemma i byn igen. Byn, ja. Vidsel, såklart.

För några dagar sedan skrev jag en krönika för Peppen.nu (som ni hittar här). Där hittar ni mina ord om årets hittills finaste ögonblick i musikvärlden. Högst personligt, såklart. I krönikan kunde jag inte länka något videoklipp, så till er som inte redan sett det... Njut.

Snyft.

God kväll.

Snöröjning på min gata efter förra veckans snöstorm

Från och med idag har jag en blogg. En riktig sådan, till skillnad från vad jag har haft tidigare. En alldeles riktig och regelrätt blogg.

Jag har skrivit mycket i mina dagar, och en liten del av mina ord har landat i min gamla "blogg" (länk). Citationstecken? Of course. Jag var nämligen aldrig helt och fullt med på att kalla den för blogg. Texterna var överseriösa, poesin ofta obegriplig, och motivationen för att publicera något fanns ofta bara där varannan månad. Jag ville aldrig kalla den för blogg, kanske mest därför att jag aldrig någonsin hade skådat något som liknade min blogg i den enorma bloggosfären.

Kanske fortsätter jag att lägga upp texter och foton där, några gånger per år. Kanske... Men nu är det dags att göra något nytt.

Från och med idag skriver jag om lite allt möjligt, och den här gången gör jag det för NSD.

Som ett slut på mitt första inlägg, vill jag länka en låt jag själv fallit för, med ett fint band jag inte lyssnat på alltför länge:

The National - So Far Around The Bend