“Under eftermiddagen och kvällen får vi räkna med mulet väder och en del regn över de nordligaste delarna av Norrland.”

Det var ju typiskt. Inte för att jag hade tänkt ha picknick, direkt. Jag är arbetslös och min vardag är kass. Idag äter jag lax, dricker mjölk, tittar på presidentvalsdebatt, bevakar regnmätaren, bläddrar i elektroniktidningar och och bland en del platsannonser. Lyssnar på musik, det gör jag också. Det gör jag hela tiden, som den storkonsument jag är. Ni ska få några tips.

Purity Ring kvalar definitivt in som en mina bästa upptäckter hittills i år. Jag vet egentligen inte särskilt mycket om denna underliga duo, och det verkar inte som att någon annan heller verkar ha särskilt bra koll. Jag har i alla fall konstaterat att sångerskan låter en aning snyggare än hon ser ut, och förstått att de själva kallar sin konstform för "future pop". Ljudbilden är fyllig och bitvis ganska komplex, trots att den bara består av synthar och enkla trummaskiner. Amenamy och Fireshrine är alldeles fenomenalt bra låtar. Sången är fantastisk, lyriken bryr jag mig inte om. Shrines är en av de bästa skivor jag snubblat över hittills i år.

Purity Ring - Shrines

The Shins, som jag har lyssnat flitigt på sedan fyra eller fem år tillbaka, har äntligen släppt en femte skiva. Det har alltså tagit dem fem år att följa upp Wincing The Night Away, som jag tyckte var så rysligt bra. Deras material är definitivt inte så domedagsbetonat som omslaget till nya albumet, Port Of Morrow, antyder. Som tur är. Trots några spår som faktiskt är trevliga i all sin underlighet, så är Shins allra bäst i de stunder då de kör på enklare principer. Rak och förutsägbar gullpop, helt enkelt, som i It's Only Life eller No Way Down. Eller Turn On Me från förra skivan, för den delen. Jag gillar The Shins. Lyssna själva, please.

The Shins - Port Of Morrow

Jag snubblade över The Glitch Mob för ett par veckor sedan. Deras första och enda album kom för två år sedan, så jag var lite sen med min upptäckt. Drink The Sea känns inte som ett särskilt genomtänkt eller snyggt namn på en skiva, och låtnamn som How To Be Eaten By A Woman och Fistful Of Silence är väl inte särskilt mycket snyggare. Skumt.
Jag älskar spänningen och aggressiviteten i deras electro/glitch hop, och jag är väldigt nöjd med att 9 av 10 spår på skivan är helt instrumentala. Undantagsfallet Between To Points, där Swan bidrar med sång, är deras absolut svagaste spår. Tyvärr.
Bäst är istället svulliga och luftiga Drive It Like You Stole It, A Dream Within A Dream och tidigare nämnda Fistful Of Silence. Det här är musik som utmanar örat. Läckert.

The Glitch Mob - Drink The Sea