Under tisdagen fyller Bob Dylan 75 år och med tanke på hans livsverk är det osäkert om han ser tillbaka på sommaren 1992 i Luleå som en av karriärens höjdpunkter. Men en sak är säker – Luleåborna ser fortfarande på de där dagarna som en av stadens främsta stunder.

Det var bokningsbolaget EMA Telstar som lade fram idén om att Bob Dylan skulle spela på Sjöslagets stora scen, året efter att Toto gjort succé på samma plats. Ett miljonkontrakt senare var affären i hamn (i dubbel bemärkelse).

Klockan 15.25 den 25 juni landade en avslappnad världsstjärna på Kallax flygplats iklädd svarta boots, mörkblå manchesterjeans, grön nylonjacka – och naturligtvis svarta solglasögon. I väntan på att bagagebandet skulle rulla igång var Kurirens Rolf Nilsén den journalist som kom närmast en intervju med artisten.

Artikelbild

| ANKOMSTEN. Bob Dylan anländer till Kallax flygplats. Han gav inga kommentarer eller intervjuer. Kom, sågs och lämnade under några hektiska dygn.

– Hello mr Dylan and welcome to the north of Sweden. I´m a local journalist and wonder if you can answer just a few of my questions? sa Nilsén.

– And by the way: Could you please autograph this for me?

Nilsén langade fram en broschyr, fick en autograf och ett skakande huvud som svar på frågan om intervju.

En minibuss tog sedan Bob Dylan till SAS hotell där han skulle spendera de två närmaste nätterna och en stor del av dagarna. Världsartisten sågs inte till mycket under sin vistelse i Norrbotten, men festivalgeneralen Tomas Lind berättar att han såg hur Dylan lämnade hotellet – med destination Gültzaudden under fredagskvällen.

– Jag mötte den (minibussen) i backen på Kyrkogatan. Assistenten körde och i baksätet låg Dylan. Nersjunken, gömd under en jacka med huva över huvudet, sa Lind till NSD.

Några timmar senare stod Bob Dylan på Vattenfall-parkeringen, där Kulturens hus står i dag, och blickade ut över uppskattningsvis 20 000 åskådare.

Klockan 22.37 startade den 17 låtar långa konserten som än i dag är legendarisk, men knappast på grund av kvalitén på uppträdandet.

I sin recension konstaterade Rolf Nilsén att det var en "lätt absurd upplevelse" att se Dylan framträda på ett festområde där "ljudvågorna från Kenneth & The Knutters pilsner- och manssvinsmusik knappt hunnit förklinga".

Med sig på scenen hade Bob Dylan två gitarrister och en trummis och den vanligaste reaktionen efter spelningen var klagomål på ljudet. Under konsertens första del upplevdes Bob Dylans sång som tyst mumlande.

Anmärkningsvärt i övrigt var att Dylan bjöd på "några förstulna leenden och ett eller ett par vilsna danssteg" till "All Along the Watchtower" och en 20 minuter lång version av "The Times They Are A-Changin´" under festivalspelningen, som blandade akustiska och elektriska låtar.

Men någon spektakulär kväll var det inte. Det närmaste Dylan kom ett mellansnack var innan extranumret "Maggie´s Farm" då han sa något i mikrofonen "förmodligen var det tack eller något åt det hållet", som Rolf Nilsén formulerade det.

Recensenten konstaterar att Bob Dylan gjorde det han skulle göra, han genomförde ett program och bevisade att han är en attraktionskraft. Något övrigt brydde han sig inte om.

Rolf Nilsén slår fast att det var "en av de mindre minnesvärda konserterna jag har sett på länge".

Förmodligen spelade det ingen större roll, i alla fall inte om vi ska tro på beskrivningen av publiken som snarare befann sig i ett fylleslag än ett sjöslag. I tidningen ansågs hälften av publiken bara vara på plats för att "ha varit där" och brydde sig inte nämnvärt om vad som hände på scenen.

"Med den här typen av publik vore det kanske lika bra att Sjöslaget i fortsättningen struntar i artister och bara smäller upp 20 öltält på sitt område. Samt låter publiken dricka sig så redlöst asknalla som de bara förmår", skrev Rolf Nilsén.

Efter konserten kopplade Dylan och hans musiker av i artistloungen, i restaurang Amphion. Där ska stjärnan ha suttit avspänd och småpratat med sin säkerhetsvakt vid ett bord.

– Han frågade om vi var nöjda. När jag sa att vi tyckte det var en fin konsert svarade Dylan: ”Roligt att höra. Vi har också haft trevligt”, berättade generalen Tomas Lind till NSD.

Morgonen efter konserten reste sällskapet från Luleå igen och lämnade bakom sig en stad som inte skulle glömma honom.

Trots att Sjöslagets arrangörer samma år tackat nej till Ringo Starr and his All Starrs (med bland andra Eagles Joe Walsh och Springsteen-gitarristen Nils Lofgren i bandet) blev det en publiksuccé.

Sjöslaget slog nytt rekord med 43 500 besökare.

Ett minnesvärt år. Trots en mindre minnesvärd konsert.