"Som barn på julafton" brukar det heta när någon är till sig av glädje, "Som Star Wars-älskare på The last jedi-premiär" skulle det lika gärna kunna heta.
Den sjunde filmen har skapat ungefär samma hysteri inför premiären som jultomten gör innan den 24 december. Likt tidigare år har fansen turats om att skriva upp sina önskelistor på diverse forum. Detta år har allt från en kärleksrelation mellan Finn och Poe till ett klargörande kring Reys och Snokes bakgrunder toppat önskelistorna. Men årets julklapp såg ut att bli en återförening mellan Leia och Luke Skywalker.
Förväntansfulla har fansen smygtittat på trailers och klämt på klapparna i svaga ögonblick, samtidigt gör de allt för att undvika spoilers innan paketen delats ut. Rädda för att bli besvikna och samtidigt hoppfulla över att årets julafton ska precis så bra som de drömt om.
När julafton summeras lär inte många vara besvikna över vad de hittat under granen och serverats på bordet. "The last jedi" bjuder på en klassisk amerikansk Disney-jul med allt de kan önska sig, massvis av laser, maffigt soundtrack, söta animerade djur och traditionsenlig igenkänningsfaktor. Till och med en urgammal glädjespridare dyker upp och publikens tindrande ögon bländar nästan bioduken.
Mycket av den sjunde Star Wars-sagan påminner om det som gjorde de första filmerna så populära, halvfjantig humor, märkliga figurer och snabba stridsscener. Det händer saker hela tiden och den nya tidens teknik gör "The last jedi" till en mycket spektakulärare upplevelse än filmerna som utspelar sig 30 år tidigare.
Utan att säga för mycket får många sina önskningar uppfyllda av filmen, som tar vid där "The force awakens" slutade. Vi får uppleva en oviss relation mellan Kylo Ren och Rey, vi får många upptåg från Piff och Puff (förlåt, Poe och Finn) och framförallt får vi ett fint avsked av Carrie Fisher som Leia Organa. Jag behöver inte ens nämna att Luke Skywalker får stor plats.
Som Star Wars-film håller "The last jedi" hög klass. Två och en halv timme fullproppas för att göra barnen lyckliga på julafton. Det verkar som att fansen ätit sin spenat var dag.
Det är dock inte alla som njuter av denna hysteriska högtid. Två och en halv timme av strider, snabba vändningar och till och med mjölkade dinosaurieliknande djur blir ganska mättande. Jag känner mig nästan utmattad. För någon som inte förälskat sig i Star Wars kan det dessutom kännas ganska ensamt att inte skratta åt skämten eller fängslas av ännu en galen flygjakt. Dessutom blir vissa delar av mystiken överspelad och något tjatig.
Jag hade inte haft något emot att få lite lugn och ro ett tag i väntan på att trilogin ska ta nästa steg. För visst känns det som att det kommer bli en bra upplevelse även nästa år. Då kan det bli julafton – även för ickefrälsta.