Idéerna på Luleå vinterbiennal varierar mellan allt från performance och idébaserad konst till skulpturer av is. Jan Thomas från Tyskland har satsat på det sistnämnda i sitt verk Viltpark.

- Det kommer att bli en grupp av sabeltandade tigrar blandat med krigare eller samtida hjältar. Men jag är inte säker på hur mycket jag hinner. Det är första gången jag jobbar med is. I vanliga fall arbetar jag med träskulpturer. Det är ganska lätt att arbeta med motorsågen i isen och den är förlåtande. Man kan ju alltid lappa och laga den och man behöver inte bry sig om någon fiberriktning, säger Thomas.

Ute på isen stöpte Olle och Elin Magnusson militärens kalsonger i det kalla vattnet för att färdigställa verket His soul goes marching on. De djupfrysta kalsongerna ska så småningom bli två stycken fem meter höga pyramider, bestående av 40 kalsonger vardera.

- Förr i tiden tvättade man på det här viset, så man kan kanske kalla det för en slags socialrealism, säger Elin Magnusson och skrattar.

- Vi ville också göra något som inte bara bestod av snö och is, utan tillföra något annat och ge konsten ytterligare en dimension, säger hon.



Den som fått mest uppmärksamhet sedan programmet för biennalen presenterades för några veckor sedan är Lars Lundqvist som genomför verket The wall, där han stängt in sig bakom metertjocka snömurar från onsdagens eftermiddag fram till lördag.

Och strax innan han skulle stänga in sig bakom snömurarna, under bar himmel, erkände Lundqvist att sinnesstämningen både var nyfiken och ångestladdad.

- Jag har haft samtal med experter och förberett mig nog. Jag har delat in dygnet i en jämn rytm och jag måste hålla rutinerna noga. Jag kommer att sova och äta med jämna mellanrum för att ligga på en konstant nivå i kroppen. Risken är att det slår fel i magen och då blir det illa. Men fysiskt tror jag att det ska gå bra, säger Lundqvist.

Den psykiska effekten av att röra sig bakom murarna har varit svårare att förhålla sig till.

- Det gäller att njuta av det lilla - fruktsoppan eller att det knäpper vackert i isen. Det kommer att bli 76 likadana timmar och jag måste befinna mig i det. Jag vet förstås inte hur jag stoppar, säger han.



En intressant effekt av den självvalda isoleringen är att folk har engagerat sig i projektet. Barn har undrat om han blir glad ifall de kastar in en godispåse och vuxna har kommit med praktiska tips.

- När jag hamnade i media blev det som en snöboll. Jag har aldrig varit så synlig som nu när jag isolerar mig. Många har pratat med mig och delat med sig av sina tankar och det är spännande. Hela processen har fått mig att fundera över murars betydelse och hur viktigt det är att föra en dialog med varandra, säger Lundqvist och tar upp de vanföreställningar som murar kan skapa.

- Antingen tror man att det är grönare på andra sidan muren, eller så tänker man att de som finns på andra sidan är ens fiender. Det är väldigt lätt att måla upp sådana bilder om man inte har en kommunikation med varandra och det kan ta generationer att läka en murs sår.

Under processens gång har Lars Lundqvist också kommit att se på The Wall som något mer än sin egen skapelse. Genom alla människor som talat med Lundqvist har nya tankar om verket fötts hos honom.

- Mina idéer och teorier har vävts samman med andras och jag tar med mig det in i isoleringen. Många har sagt att jag måste skriva dagbok och det ska jag göra. Vem vet - det kan dyka upp en hel del bra saker under de här dagarna, säger Lundqvist.

Hur det har gått med tankarna och isoleringen får vi veta på lördag. Då ska man dra loss en del ur muren och Lundqvist ska komma ut på andra sidan av sin mur av is och snö.

- Går det inte dra loss ett block får man hacka och borra, för då ska jag ut. Men fram till dess kan ni ta en titt på termometern och tänka på mig.