Luleå Arctic Trail Gällivare.

Inne på Gällivares område uppmärksammas den suveräna skyltningen nästan direkt.

Fina pilar gör det omöjligt att åka fel och flera tvära kurvor har förvarningar om vart leden går. Bredden och prepareringen är med några undantag väldigt bra, men där det fallerar så sker det rejält och maken till "puckelpistled" den sista milen in mot Gällivare har jag aldrig tidigare upplevt

Vid sjön Suolajärvi finns ett fint vindskydd och jag gör upp en liten eld i eldstaden, enbart för trivseln och lagar sedan min frukost på trangiaköket. Det blir en suovasomelett med västerbottensost där omelettens äggblandning förberetts innan resan.

Det snöar lite lätt och jag känner mig tacksam över att ha vindskyddets tak över mig. Allt är tyst och stilla och trots det mulna snövädret njuter jag fullt ut av läget. Efter maten sitter jag en stund och begrundar den vackra naturen samtidigt som kaffet och efterrätten, lättrökt torkat renhjärta, smakar bra.



I ett vindskydd i Leiponiemi vid Leipobäcken har åtta personer tagit rast. Det är Ingvar Ärlebrand, sonen Tomas och barnbarnet Markus, William Kuhla, Malin Ärlebrand, Maritsa Kuhla och Sven-Olov Kuhla med sambon Siv Olovsson.

De är på väg från Gällivare till stugan i Sammakko och åker den här leden ganska ofta. Det samstämmiga omdömet är att lederna är väldigt trevliga men standarden mycket ojämn. Det är olika klubbar som har till uppgift att sköta lederna och alla tar inte lika seriöst på sina uppgifter.

Den ekonomiska ersättningen för ledunderhållet spelar säkerligen också in och några klubbar kanske gör en större insats än vad ekonomin täcker.

För Ingvar Ärlebrand har inte kvaliteten på lederna så stor betydelse eftersom han för det mesta kör i opreparerad terräng.



Jag får en kort och trevlig pratstund och blir bjuden på en kopp varmt kaffe innan jag åter tar upp min färd. Leden blir mycket spårig, med många djupa spår efter skotermedar som skurit ner i blöt snö under den senaste blidan.

Leden vittnar om att den för länge sedan glömt upplevelsen av hur det känns att bli kliad på sina pucklar av en sladd. Det blir svårt att åka eftersom skotern slänger hit och dit i spåren och hela ekipaget blir svårt att styra.

Efter några kilometer skymtar jag ett lyse och förväntar mig ett nytt möte. Terrängen är så kuperad att lyset försvinner en lång stund och då det sedan kommer fram bakom ett krön upptäcker jag att det är en moped som i hög fart kommer mot mig. Innan jag hinner reagera i ett försök att hejda föraren, för en pratstund, har ekipaget passerat mig och försvinner snabbt bort.



De sista milen fram till Gällivare blir en riktig plåga. Efter Dokkas blir leden är så ojämn och dåligt underhållen att jag flera gånger är på väg att ge upp. Efter en dags resa är kroppen trött och både kropp och skoter får ta mycket stryk under denna tortyrliknande behandling.

Jag provar att styra ut mot kanterna och sänka farten. Under 20 blir det något bättre men då kommer tidsaspekten in. Jag måste hinna till upp till Dundret, där jag bokat logi, utan att jag bryter mot skoterförbudet på Vassaraträsket efter åtta.

Vid 30 känns det som en rodeo där jag gång på gång är på väg att kastas av skotern. Jag hinner tänka tanken att stanna och tälta efter spåret, flera gånger under resan, men kroppen längtar efter en säng så jag plågar mig vidare och hinner genom det tidsmässiga nålsögat med några minuter tillgodo.



Ledens skyltar om att "Lätta på gasen" blir mer till ett hån mot mig som besökare än en allvarlig uppmaning om att inte köra för fort.

I sängen tänker jag på att det blir samma behandling i morgon, eftersom jag måste ta samma väg mot Dokkas och jag bävar inför uppgiften. Jag konstaterar att jag då är utvilad och har mer tid på mig och då blir plågan förhoppningsvis inte lika svår.

När jag tankar möter jag tre ungdomar på två skotrar och jag för ledunderhållet på tal. Då jag berättar om min upplevelse så nickar en av grabbarna och säger:

- Jo så är det här. De dåliga lederna gör att man söker sig ut på vägarna i stället.

Artic Trail-leden i det här området går parallellt med E10 och de som frestas att ta vägen i stället lever mycket farligt.

På väg mot Pajala är resan åter på väg att ta slut. Leden förbi Dokkas är i ett mycket bra skick men Dansbanevägen i höjd med Purnuvaara är nybruten och tack vare nattens snöfall så blir den hjälpligt farbar.



Efter Dansbanevägen blir leden åter bra.

Mot Nilivaara kommer åter min drömtillvaro Långa böljande vägar, där bredden uppskattas till uppemot fem meter på sina håll och prepareringen är super, med några centimeter nysnö får mig att känna mig åka på en blank sjö.

Jag svävar fram som på mjuka lätta moln och känner skoteråkandets krydda tränga djupt ner i själen.

I området finns flera fina rastplatser. Tre smala vindskydd med eldstäder, vid Myllytörmä, ger en fin rastplats inte bara för skoteråkare. Skidspår, markerade kulturstigar och vägledning mot gamla vandringsleder skvallrar om att möjligheterna till friluftsaktiviteter gynnas.

Vid Nilijoki passerar jag en vacker timring med en liten eldstad och jag stannar upp ett tag och begrundar detta vackra hantverk.

Vid Narkausjärvi stannar jag för lunch i den vackert belägna kojan. Jag gör upp en värmande och rogivande eld i eldstaden och äter sedan min lunch i den väl skötta stugan. Efter kaffet och renhjärtat så lämnar jag Gällivare.

Fortsättning på sidan