Sàmi handlar inte om den samiska kulturen men koreografen Charlotta Öfverholm har mycket väl låtit sig inspireras av den i den uppsättning som hade urpremiär i Gällivare i går.
Vinande vind och dovt basljud omger de karga kalla fjäll som sveper förbi på filmen som inleder föreställningen. I förgrunden syns stilla ansikten av män och kvinnor - unga, gamla och barn.
Snart tar dansen vid i rörelser som för tankarna till moder jords innersta väsen. Charlotta Öfverholms rörelser över scenen är disciplinerat okontrollerade, likt en stormvind som rör sig över fjällvärlden. Eller urmoderns uppvaknande. En kraft som inte går att rå på men som likväl finns och virar sig in i och runtom och griper tag. Omgiven av dramatisk men entonig musik och mörker.
Här, griper Sofia Jannoks klara lena stämma in. Den tinar upp och vämer, som solens strålar i den karga kylan.

Senare i föreställningen, när hennes röst tar vid och ackompanjeras av dans, eller tvärtom, fångar de båda dansarna Charlotta Öfverholm och Tobias Hallgren upp varenda en av tonerna som strömmar ut över scenen.
När jojken sedan blommar ut blir dansen allt vildare, medan dess rörelser likt tidigare och även här nästlar sig in, runtom och griper tag.
Sofia Jannok sätter tillfälligt punkt och låter taktfastare och mer krävande musik ta vid. Dansens rörelser väver sig in även här och fortsatt föreställningen igenom, tills alltsammans mynnar ut i ett hållbart, slitstarkt mönster, som verkligen inte går av för hackor.
Fysiskt utrycksfullhet i dess starkaste form har tagit scenen i besittning från första stund och håller sedan greppet. Och inte minst är det koreografen själv, som i sina rörelser låter stå för detta.