Hon är sig inte alls lik, tänker jag när en mörkhårig sångerska kommer ut på scen i Kulturens Hus stora sal och börjar sjunga. När den första låten är slut presenterar hon sig själv och sin gitarrist som förbandet Caro och El Club Vigil. Sophie Zelmani är en väldigt mediaskygg människa och ställer sällan upp på intervjuer eller bilder så jag skyller min miss på det. Förbandet är ändå överraskande bra och levererar fyra låtar varav två är på spanska.
Efter en lång mellanpaus som känns som en evighet kliver äntligen Sophie Zelmani ut på scen. Hon har blivit kallad en svensk singer-songwriter med amerikanska influenser och det är bara positivt. Hon har regelbundet släppt nya album och är just nu aktuell med The Ocean and Me.
Scenen är uppbyggd som en hamn med nät och trälådor och det ger en trevlig atmosfär. Mysfaktorn är hög och Zelmani deklarerar till publiken att "Ni är väldigt tysta, skönt".

Sophie Zelmani är fåordig på scen och koncentrerar sig fullständigt på sin musik. Under konserten ger hon även ut en bok till publiken och uppmanar dem att skriva ner saker om livet i den. Efter en halvtimma börjar dock låtarna att låta likadant och jag kommer på mig själv med vandrande tankar om tvätt, barn och mat.
Bäst är coverlåten Most of the time av Bob Dylan som Sophie Zelmani framför på ett personligt och känslosamt sätt. Hon tar även fram munspelet och visar att hon har fler talanger än bara sång och gitarr.
Sophie Zelmani är en tidlös sångerska med en underbar röst som tyvärr har en tendens att blir alltför mystisk och tråkig live.