I hallen ligger ett gäng gymnastikskor framför den uppritade "skogränsen". När skorna är avsparkade är det bara att ta trappen upp till lägenheten där de ensamkommande flyktingbarnen i Kalix bor. Mustafa Sultani sitter uppkrupen i en fåtölj och försöker, på den svenska han hunnit lära sig ,berätta om ett liv långt bortom tryggheten i Kalix.
- Jag kommer från Afghanistan men var liten baby när vi kom till Iran. Men där tycker de inte om Afghaner. Vi får inte gå i skola eller jobba och får inga identitetshandlingar, berättar han.
Orden räcker inte till
Mustafa Sultani har ingen kontakt med sin familj. Varför vill, och kan han inte, berätta. De svenska orden räcker inte riktigt till.
- Det är bara jag. Jag är ensam. Men jag skulle gärna vilja få kontakt med min storebror som bor i Afghanistan. Jag har inte sett honom sedan jag var liten, säger han. Men ensam behöver Mustafa Sultani inte känns sig längre. Tillsammans med honom bor fyra pojkar från Afghanistan och tre från Irak. Vuxna finns till hands dygnet runt. Någon att prata med och som lyssnar.
Här känner han sig trygg och Sverige är nu hans hemma.
För några veckor sedan fick Mustafa sitt uppehållstillstånd, fyra månader efter att han hade kommit till Kalix.
- Att komma till Sverige var min enda dröm. Jag är väldigt glad och vill tacka regeringen. Nu vill jag bara studera svenska och sedan vill jag bli elektriker.
Resan mot drömmen tog 16-åringen tre månader och gick från Iran via Turkiet, Grekland och Italien.
Sin första månad i Sverige tillbringade han i Malmö en stad han tycker mycket om.
- Där var varmare och ljusare. Här i Kalix är det kallt, snöigt och väldigt mörkt, säger han och kurar ihop sig i fåtöljen.
Kylan och snön till trots trivs Mustafa Sultani ändå i Kalix. På fritiden tränar han fotboll med IFK Kalix, simmar och ibland går han till Ungdomens hus.
Vill ha vänner
Några svenska vänner har han däremot inte fått.
- Jag vågar inte prata med någon. Jag är blyg och tänker att de kanske inte förstår vad jag säger. Men jag skulle vilja ha fler vänner.
På frågan om det finns något han saknar i Kalix svarar Mustafa Sultani;
- En moské. Tänk om det fanns en i Kalix. Jag har varit till den i Luleå men bara tre gånger.