Bjurå Ute i skogen bland granar klädda i den vitaste vinterkostym kommer perukbärande kottar dra dåliga och lite bättre vitsar halva veckorna framöver. I lördagskväll gick premiären av stapeln.

Det är den första av tolv säregna föreställningar, och troligen kommer den ena dagens revy inte vara helt lik den andra. För kottarnas revyensemble kan nämligen konsten att improvisera, om det råder inga tvivel.

Skämten haglar och skratten desto mer, både bland publik och scenfolk, när pantertanterna Birgitta Nilsson och Gudrun Wennström rymmer från äldreboendet på nätterna för att slå sig i lag med två öldrickande fritidsforskare, Krister Berndtsson och Rolf Tallus. Tanterna - som kallar rollatorn för packmoppen - gör som de äldre som slutat bry sig vad folk tycker gör. Nämligen precis som de vill.

Artikelbild

| Birgitta Nilsson och Camilla Johansson spelar två diakonissor som vågat sig iväg till Spanien.

 

Bland kottarna är det ingen som är det minsta blyg trots att både rumpor och knubbiga magar blottas i mindre smickrande vinklar. Och det måste jag säga, det är hedersamt att bjuda så på sig själv, och än mer en konst att göra det utan skämskudden i närheten. För det är pinsamheter det skojas om, barn som berättar hemlisar om sina föräldrar på dagiset, kvinnor som är lite snuskkära i Martin Stenmarck och ja, sex i allmänhet. Och fisar.

Trots att skådespelarna skiter i divalater så är utseendefixering ett återkommande tema under kvällen. Det är kvinnor som nojar över rynkor och hängande kroppsdelar. Som har badrumsskåpet fullt med diverse mirakelkrämer. Och vars män mest gillar öl och aldrig köper skor.

I numret "Scener ut ett äktenskap" packar den tjatiga hustrun, framförd av Linda Strand Andersson, en supersizeväska för utlandsresan. Den slöe maken (Rolf Tallus) utbrister med förvånad min "Jag som hört att det ska vara befriande att komma ut ur garderoben. Men du är ju fortfarande kvar!", efter att han hämtat de två t-shirtar han ska ha med på solsemestern.

Det blir lätt lite stereotypt, detta skämtade om män och kvinnors olikheter, men visst är det även roligt om man gillar buskis.

 

Allt igenom är det ett glatt och galet revygäng som framför allt bjuder på en hel del riktigt fina sångnummer. Musikern Daniel Nyström sjunger solosång både i första och andra akten och Jessika Westerberg har skogens klaraste och starkaste röst.

Men det är ändå de upproriska krutgummorna som inte finner sig i att bli inlåsta på något hem som är föreställningens stora behållning. Som hotar att bita personalen. Om bara löständerna sitter i.