Myntet har två sidor. Den självklara sanningen har indirekt ifrågasatts när det gäller relativt nystartad gruvverksamhet i Sverige.

Det menar Arne Müller, programredaktör och journalist på SVT-Umeå, och vill med reportage- och debattboken Smutsiga miljarder balansera vår samtids nästan religiösa tro kring gruvboomen i Sverige, och som glest befolkade samhällens enda chans till överlevnad.

Varför inte enbart glädjas över cirka 1 000 nya arbetstillfällen när det internationella gruvbolaget Northland Resources vill bryta järnmalm utanför ett Pajala där sista man för inte så länge sedan uppmanades släcka lyset?

Artikelbild

Varför komma dragande med en massa tråkiga uppgifter om negativ miljöpåverkan genom skytteltrafik av malmtransporter på vägarna som höjer koldioxidutsläppen? Eller att samma företag har avsatt en anmärkningsvärd liten summa (tio miljoner) för efterbehandling, som livsviktig för att områden som haft gruvbrytning med tiden inte ska riskera drabbas av tungmetaller i marker och vattendrag. Typ.

Men, kanske vän av (o)ordning tänker, efterbehandling när gruvbrytningen just startat och risken för konkurs när den nyss klarats upp!?

En av Müllers tankar är tvärtom att verksamheter som just startat har chansen att lägga en bra grund för framtiden om man inte blivit fartblind på grund av höga metallpriser (som i många fall fått dem att börja processen i området).

Han återkommer till kampen mellan långsiktighet och lycksökeri och menar att det sistnämnda indirekt fått skjuts genom en urvattnad minerallag, undfallande myndigheter, en obefintlig gruvskatt (0,05%), och en regering med större öra gentemot gruvintressena än andra intressen i respektive område och landsända.

Artikelbild

| Gruvor ger, gruvor tar.?Foto: magnus pehrsson

Stekenjokk, klassat som ”riksintresse för rennäringen”, belyser det hela på ett talande sätt.

Viktigt och förståeligt är däremot olika kommunpolitikers suktande efter gruvetableringar på orter som Jokkmokk, Pajala, Tärnaby, Storuman, för att nämna några.

Artikelbild

Fast frågan kvarstår: Vad är värt att offra på arbetstillfällenas altare? Eller kan man kanske både äta kakan och ha den kvar?

Arne Müller är ingen gruvhatare. Han förstår de olika intressena, men tycker gruvbranschen kommit och kommer oförtjänt lätt undan verksamhetens problematik.

Texten rymmer både skrämmande detta-har-hänt-rader om till exempel dammhaverier, försvunnen fisk (Hornträsket i Västerbotten), men också fakta som måste tas på allvar i nutid och inför kommande gruvetableringar.

Svemin, branschorganisationen, tror på en Klondikeliknande utveckling 10–20 år framåt. Müller är, tycker jag, nog så försiktig när han väl får träffa två representanter för organisationen. En och annan följdfråga hade varit på sin plats.

Klart är att gruvbranschen aldrig tar på sig hela ansvaret för kostnader kring gruvprojekten, oavsett storlek. Samhället måste alltid ha börsen i beredskap, enligt Svemin.

Flera av de 29 ”nya” gruvprojekten, varav 19 i Norrbotten och Västerbotten, är inte helt nya, utan återupptagna prospekteringar från en tid då Kina och andra nuvarande tillväxtländer fortfarande var utvecklingsländer.

Nytt är däremot intresset för järnmalmsbrytning i Kallak, ”mellan Jokkmokk och fjällvärlden”. Det orsakade nyligen rubriker i media eftersom det finns ett lokalt motstånd mot att Jokkmokk Iron Mines, dotterbolog till internationella Beowulf Mining, påbörjar provbrytning av de 2 000 ton malm de har fått tillstånd att göra i området.

Müller är själv inte aktivist, men framhåller olika kritiska röster som viktiga kring frågan om gruvors vara eller icke vara.

Lite grann en syntes att ju mer en verksamhet belyses, desto bättre resultat. Även om det i slutändan blir gruvverksamhet i ett känsligt område.

Mycket har blivit bättre kring det klirr i kassan som emanerar från gruvorna i Sverige.

Men trots att ribban höjts genom miljöbalken 1999, ökad kunskap på många händer och hos olika intressen, kan åtskilligt bli än bättre. Mycket är som sagt bättre, dock inte sällan bara på papperet.

Tummen måste ständigt hållas i ögat både på aktuella myndigheter, och av samma myndigheter visavi aktuella gruvbolag, som annars kan fara i väg i hybris av vinstmaximeringstankar som varken människa eller miljö tål på lång sikt.

Smutsiga miljarder – Den svenska gruvboomens baksida är en tankeväckare vars aktualitet har en stigande kurva.

Kanske kommer den kallas en partsinlaga, men jag tycker Arne Müllers bok förtjänar ett bättre öde. Läs den!