Strax före sin död blev trummisen Buddy Rich förberedd för en hjärtoperation. En narkossköterska frågade om det var något han var allergisk mot.

”Ja”, svarade han. ”Mot countrymusik!”

Så dags hade han haft en lång karriär inom jazzen. Redan som tvååring uppträdde han på vaudeville-teatrar i USA som ”Trumslagarundret” och som vuxen blev han ännu mer beundrad för sin kraft och virtuosa teknik. Han blev kallad ”Världens främste trummis” av bland andra Gene Krupa, en annan storhet i genren.

Artikelbild

Buddy Rich. Världens främste trummis blev han kallad, bland annat av Gene Krupa. Han spelade med många av de största.

Rich spelade med många av de största: Artie Shaw, Tommy Dorsey, Harry James och Count Basie. Sina sista 20 år hade han också eget storband.

Ibland satt han med i så kallade All Star Band. Vid ett tillfälle ledde saxofonisten Charlie Parker ett sådant tillfälligt stjärnband och runt ”Bird” flockades då några av jazzens mest välljudande instrumentalister. Förutom Rich ingick i sättningen bland andra trumpetaren Dizzy Gillespie och pianisten Thelonious Monk.

I dagarna firas 100-årsminnet av dessa tre storheter.

Rich var född den 30 september 1917 och Monk den 10 oktober och Gillespie den 21 oktober samma år.

Artikelbild

| Dizzy Gillespie.

Också Monk och Gillespie var några av de främsta på sina instrument. Båda var också med och utvecklade be-bopen tillsammans med Charlie Parker.

Monk var berömd för sina improvisationer och vid sidan av Duke Ellington är han den mest spelade jazzkompositören. Berömd är bland annat hans ”Round Midnight”.

Gillespie fick Polarpriset postumt, några månader efter han avlidit 1993. Då hade han hunnit influera många yngre musiker, bland andra trumpetaren Wynton Marsalis:

”Alla respekterade honom, för han inte bara överträffade alla musikaliskt. Han visste så mycket och var generös med att dela med sig av kunskapen. Han tog sin ungdoms musik och utvecklade en unik stil byggd på komplexa rytmer och harmonier, balanserad med humor.”

Gillespies signum var hans vinklade instrument och uppblåsta kinder. Det var också med ”tongue in cheek”, med glimten i ögat, som han 1964 deklarerade att han skulle ställa upp i presidentvalet.

Blev han vald lovade han döpa om The White House till The Blues House.