Malmbergsfödde forskaren Daniel Nilsson-Ranta, vid Umeå universitet, halkade in på området arbetsstugor av en slump.
- Det var ett gäng forskare som bjöd in mig att vara med. Nu när jag är inne i det förvånar det mig att man inte hört mer talas om fenomenet. Jag träffar hela tiden människor som varit i arbetsstugor i länet och speciellt tornedalingar har ju varit "drabbade", säger han.
Mycket av kritiken som framförts mot arbetsstugorna, dess barnavård och försvenskande syften, har förts till organisationerna.
Men Daniel Nilsson-Ranta är av annan uppfattning.
- Jag menar att man ska lägga mer ansvar på kommunerna, som kunnat stänga skolor och tjänat pengar på det. Föräldrarna har ju inte haft ekonomisk möjlighet att skicka barnen till andra skolor eller anställa en egen lärare, säger han och menar att fenomenet som sådant även går att knyta till nutid.
Makt att styra
- Det är ju på tapeten i dag med att skära ned offentliga verksamheter och skapa privata vårdalternativ. Arbetsstugorna drevs ju av "privata alternativ" i form av donatorer, vilket inte alltid får önskvärda konsekvenser. Särskilt inte om organisationen som sådan har sin egen existens som självändamål.
Daniel Nilsson-Ranta menar att en stor och mäktig donator ju kan styra hela verksamheten i hög grad.
- I Vojakkala, Svanstein och Ullatti sa donatorn att arbetssugorna skulle ligga vid finska gränsen. Donatorn som var svenskivrare själv såg inte till de fattigaste barnen utan de finsktalande, säger han.
Även när det kommer till SFI-undervisning, svenska för invandrare, ser han likheter.
- Det handlar ju om samma slags strävan, att lära folk tala svenska och bli en del av det svenska samhället.
I sin forskning har Daniel Nilsson-Ranta involverat 1 500 barn och sex arbetsstugor.
I dag, lördag, föreläser han i ämnet arbetsstugor i Nattavaara hembygdsgård.