Bröderna Aki och Mika Kaurismäki samt Peter von Bahrs andar svävade över tillställningen. De var med från starten och tog del i förberedelserna av festivalen. Både Aki och Peter var som vanligt närvarande. Festivalen håller hög internationell nivå och har genom åren haft hedersgäster som Jim Jarmusch, Donn Alan Pennebaker, Krzysztof Kieslowski, Wim Wenders, Francis Ford Coppola, Emir Kustrica och Miloš Forman.

Varje dag började med ett par timmars intervju av hedersgäster. Skådespelerskan Harriet Andersson gläntade på minnen från såväl sin professionella som privata relation till Ingmar Bergman.

Filmen Gycklarnas afton speglade bland annat deras privata relation. Jim Dante var för den stora publiken mest känd för sin regi av Steven Spielbergs manuskript Gremlins. Allan Reynolds mångåriga samarbete med Robert Altman visade sig i hans likartade filmskapande. Festivalen gästades även av de unga regissörerna Ruben Östlund och Axel Petersén samt Rodrigo Areias, Portugal.

Festivalens återkommande stumfilmer visas till levande musik vilket skapar en stark närvaro. Filmklassikern Silence av Murnau från 1927 och är ett tidigt mästerverk inom filmkonsten med utvecklade finstämda poetiska uttryck. Ett uttryck som förstärktes genom musik på munspel och elgitarr.

Det senaste årets mest intressanta internationella och nationella filmer representerades bland annat genom den portugisiska Tabu och holländska The Kid with a Bike. Den finska filmen Tystnaden kretsade kring en grupp som tog hand om kroppar bakom fronten. Här behandlas åter det nationella traumat på ett gripande sätt kring det djupt mänskliga.

Mitt första möte med Andreij Tarkovskys filmkonst, då särskilt Ivans barndom, under tidigt 1980-tal var monumentalt. Under denna filmfestival fick jag äntligen uppleva något liknande genom upptäckten av den ungerska regissören Bela Tarr, också han hedersgäst. Hans språk är svartvit film, tystnad och långsamhet med mycket långa sekvenser. Man sugs obevekligt och kroppsligen in i huvudrollsinnehavarens situation på ett unikt sätt. Skådespelarna har starka karaktärer som förmår gestalta inre skeenden. Susan Sontag tillhörde hans beundrarskara och hon menade att man måste se hans Satantango minst en gång per år, nu hör det till saken att den är över sju timmar lång. Den film som grep mig mest var The Man from London.

Denna filmfestival kom att ytterligare manifestera de klangbottnar som den östorienterade filmkulturen förmår att kommunicera. En särskild resonans som väcker något slumrande inom mig. Jag blev helt enkelt bergtagen, särskilt av Bela Tarrs filmkonst.

Finlands främsta filmfestival rymde dryga hundra programpunkter. På fyra dukar visades film dygnet runt och festivalen brukar årligen med råge samla över tjugotusen besökare.

Vid en jämförelse mellan Göteborgs och Sodankyläs filmfestivaler så håller den senare en större koncentration kring sitt innehåll och den fysiska närheten mellan salongerna och det centralt belägna utomhusfiket.

Kanske var den största behållningen ändå mötet med likasinnade under informella former i försommarnätters eviga ljus. En också översvallande D. A. Pennebaker menade redan 1987 att "Woodstock is fucking nothing if you have been at the Midnight Sun Film Festival".