TT besöker Klippan, svensk brottnings epicentrum. Orten ligger ett par mil från E 4 i nordvästra Skåne, där molnen är låga och jorden platt.

Den som stannar framför infokartan en bit utanför ser ortsnamn som Bonnarp, Penarp, Stackarp, Tommarp och Tostarp spridda runtomkring.

Högt på det gamla husets fasad vid genomfartsgatan hänger en av tidens tand nött gammal neonskylt som förkunnar att här håller Klippans BK till, grundad 3/3 1933.

- Numera känns det som hemma här också, säger Sofia Mattsson, som flyttade 160 mil söderut från lilla Gällivare till lilla Klippan med annan natur, annan kultur och annan dialekt.

- Här känner dom oss som brottarna, vi är väl lite utbölingar. Och så pratar vi konstigt, säger Mattsson med sin mjuka norrländska.

Yoghurt-paket

Sofia Mattsson ska representera Sverige i 55-kilosklassen i London.

Hennes namn är trots stora framgångar ännu inte förknippat med ett kändisskap, förutom då i Klippan och Gällivare, samt möjligen det faktum att hon figurerar på baksidan av ett och annat yoghurt-paket.

- Brottning är ingen tv-sport direkt.

- Nä, jag är nog ingen kändis, säger hon.

Omdiskuterat beslut

Men i början av april flög hennes namn över landet när förbundskapten Fariborz Besarati sade just det, och inte namnet Ida-Theres Nerell, som svensk OS-representant.

Ändlösa spekulationer var äntligen slut och förbundskaptenens beslut delade brottar-Sverige.

- Min lillasyster ville köpa tårta. Sedan åkte jag till Stockholm och den första frågan var "Tycker du att du är värd det här"? - Det är klart att det tog bort en del av glädjen, säger Sofia Mattsson.

Hon ville ge alla på plats en resultatlista för att visa att här vann jag och här, och det var där det gällde att prestera.

Hon förstod inte varför hon blev ifrågasatt på det sätt som skedde.

Drog i trådar

- Jag fattar om man blev besviken, men det drogs i trådar som skulle göra det dåligt för mig.

- Det slutade att handla om brottning och vad jag hade presterat, det handlade om mycket annat som inte hade med saken att göra, säger Sofia Mattsson, som när hon väl var tillbaka i Klippan igen kunde runda av det känslofyllda dygnet med en bra middag och den där tårtan, och dagen slutade trots allt bra.

Men den känslomässigt knepiga resan mot London har satt sina spår, och hon är ganska säker på att "vad-var-det-vi-sade"-röster kommer att yla om hon misslyckas.

- Det spelar nog ingen roll om det går bra, jag får nog höra att jag inte skulle ha åkt dit även om jag tar medalj.

Inne i Klippan-klubbens två mattor stora träningshall är tempot svettigt tufft.

Tre OS-tjejer (Henna Johansson och Jenny Fransson också) kör stenhårt med varandra, med tunga killar, med juniorer och med sparringar och då och då bryter Fariborz Besarati för att visa teknik och sluga grepp.

- Vi tränar mycket taktiskt, Fari har koll på motståndarna och vi övar på att utnyttja deras svagheter, säger Sofia Mattsson, som tänkt på OS varenda dag ganska länge vid det här laget.

- Revanschkänsla? Ja, det är så klart att man känner lite så.

- Men tävlar gör jag för att uppfylla mina egna mål.