När Leonard Cohen steg upp på scen på Isle of Wight-festivalen 1970 rådde kaos. De 600 000 besökarna hade trampat ner stängsel, satt fyr på byggnader och omvandlat hela klabbet till en politisk manifestation.

Men då ställde sig Cohen bakom mikrofonen - ödmjukare än någonsin. Musikens helande kraft spred sig över folkmassan och hatet la sig.

Denna kväll, den 27 juli 2012, fanns i Piteå stadskyrka en liten skärva av samma kraft som Leonard Cohen åkallade den natten.

På ett par ögonblick återställde Edith Backlund förtroendet för denna musikfest.

Efter en halvtimmes försening - då Edith och bandmedlemmarna inte fått komma in och rigga innan spelningen - spreds Backlunds välsignade stämma bland kyrkbänkarna.

Och kanske var det på grund av kaoset här - precis som vid Isle of Wight - som denna spelning kommer att leva inom mig en lång tid framöver.

När hon börjar om, stakar sig, sjunger falskt och till slut - ödmjukare än någonsin - lyckas ta sig igenom det oplanerade extranumret "Catch me when I fall" har allt hat lagt sig i Piteå. 

I alla fall för dem av oss som fick uppleva denna sena fredagskväll tillsammans med henne.