Plötsligt infann den sig: den magiska känslan av fulländning. 

Från sekund ett, när Jason Diakité för tre låtar förvandlas från Timbuktu till the Prince of Soul, till de löjligt perfekta genomföranden av alla de hits han hunnit samla på sig under en 16-årig karriär lyser denna spelning av total professionalism och dominans.

Multikonstnären Timbuktu vandrar mellan genrér utan några som helst hinder och publiken följer med som att de aldrig gjort annat.

Tempot är tokhögt genom hela spelningen, mycket tack vare Damn! som med sin tighta latin-funk kan underhålla helt på egen hand och låta Timbuktu få ett ögonblick att andas.

Och när det första extranumret drar igång är det nästan övertydligt vilket genomslag denna man har.

Har en så ung och stor publik någonsin sjungit "Flickan och kråkan" på detta sätt för Mikael Wiehe?

När jag 2009 såg Timbuktu och Damn! på Kirunafestivalen skrev jag följande:"Publiken i Kiruna sväljer Timbuktu och Damn! med hull och hår, och sällan är en så blandad grupp människor så engagerade på en festivalspelning. Det är händer i luften överallt och Timbuktu visar att han är ett sant underhållningsproffs."

I dag, 2012, är dessa ord kanske ännu mer sanna. I Piteå är Timbuktu i absolut - totalt absolut - högform.

Han är den första som får denna tidigare så stolta festivalstad att än en gång visa sina rätta färger.

När hela, ja, faktiskt hela publiken, viftar med armarna under "Det löser sig" känns det som att det kanske ändå finns ett hopp för denna festival. I alla fall om Timbuktu och Damn! återvänder.

Och skulle det visa sig att detta är den sista spelning som görs på ett Piteå dansar och ler någonsin, ja, då kan i alla fall jag sitta nöjd och tänka tillbaka. Så här vill jag och säkert många med mig minnas Piteå.

Mycket bättre än så här lär det inte bli.

Mycket bättre än så här kan det inte bli.