Min morfar ägde en pantbank i Vasa och jag fick sällan höra om honom. "Han har belånat sitt samvete!" muttrade mamma ibland, på finska. Hon pratade alltid finska när det handlade om oförrätter och jag tog för givet att Finland var fullt av goda, rättskaffens typer som hon och mumintrollen.

Och så morfar, en svindlare med ryssmössa, guldtänder och fickur, som vandrade omkring bland vigselringar och släktjuveler och gned sina händer i väntan på att panttiden skulle gå ut.

Vilda östern, skojade mamma och jag klängde på relingen när hon tog mig med över Bottenviken för första gången.

Jag blev besviken först förstås. Överlag var finnarna lika svenskarna, det fanns till och med O’boy. Fast de hade andra näsor och godis som smakade tjära.

Min mamma blev fridsam av Finland. Jag satt i hennes knä, i såpdoftande kök och lyssnade på mina karelska gammelmostrars ombonade pladder. Mina fötter nådde inte ner till golvet på länge än och det var inte så noga med tandborstningen. Jag somnade alltid så, med smultronfrön mellan tänderna.

Alla tanter i mammas släkt hette något på E: Elsa, Elvi, Elna, Eija. De hade stora, utstående födelsemärken på kinderna och små runda händer som alltid knådade mördegar eller stickade barnkoftor som kliade på halsen.

I bastun fick jag sitta i en plastbalja på golvet medan tanterna hällde vatten och öl på stenarna och daskade varandras ryggar med björkruskor.

De var som vita elefanter med sina vidunderliga bröst hängande på magen. Min mamma såg smal ut i jämförelse, hon tvättade mitt hår med lavendelschampo och hällde kallt vatten över mitt huvud när jag blev för varm.

Jag klöste kåda från väggarna och åt den som tuggummi, sen rusade vi ner till sjön och jag simmade mer uppåt än framåt, andades vilt genom näsan medan tanterna graciöst svepte förbi som om de äntligen hamnat i sitt rätta element.

Och så eftermiddagarna med tecknad film och rulltårta och alla blombuketter jag plockade till mamma och tanterna: skogsstjärnor, vasstrån, maskrosor, violer eller perenner från rabatterna. De blev glada för vad som helst och lät mig skrapa alla trisslotter.

Katterna sträckte ut sig på de soliga brädgolven och jag läste Aku Ankka under lakanen som hängde på tvättlinor i trädgården.

Jag lärde mig cykla utan stödhjul och skrapade knäna men det sved aldrig så länge i Finland. Jag märkte aldrig de bortvända fotografierna på spiselhyllan, krigsåren som kom fram i tanterna efter ett par huttar Koskenkorva.

En särdeles regnig dag satt jag uppe på vinden och sorterade tanternas knappsamling, det luktade malkulor och gamla tidningsurklipp och jag gnuggade fotsulornas myggbett mot de nötta trasmattorna på golvet. Jag höll just på att syna en oval, blommig liten knapp när dörrklockan ringde. Jag hörde någon av tanternas tunga steg, och en grötaktig gubbröst när dörren gnisslat upp.

Jag smög ner för trappan och kikade på besökaren, som stod i hallen inför en armé av korsade armar och rynkade finska näsor. I bakgrunden mamma, med munnen hopknipen till ett svart streck. Snart satt jag bredvid henne i vardagsrummet och tittade på min morfar i soffan mittemot.

Tanterna suckade inifrån köket och klappade mamma på handen när de kom ut för att hälla upp kaffe och ställa fram mandeltårta. Jaha, sa morfar. Jaha, sa mamma. Morfar tuggade tobak och hade på sig en besynnerlig stickad kofta, han såg inte alls ut som i fantasin.

Efter en stunds kaffesörplande tystnad lyfte han upp en kasse som stått vid hans fötter. "Jag har presenter" muttrade han och räckte över en mjukdjurspingvin till mig, ett halsband till mamma. Jag sa tack, mamma sa ingenting. Efter en stund skickade hon iväg mig till köket. Jag satte mig under bordet med pingvinen och lyssnade till de dämpade rösterna, finskan som inte var mjuk längre. Då och då stack någon av tanterna in huvudet under duken och erbjöd mig kakor men jag ville inte ha.

Jag kom inte fram förrän till middagen, långt efter det att morfar gått. Vi åt palt den dagen och det tog inte så länge för mamma att börja le igen, jag stoppade undan pingvinen i en hattask på vinden och vi talade inte mer om morfars besök.

Kvällarna blev mörkare och tanterna började spela bingo, jag och mamma svepte in oss i filtar och jag tvinnade hennes utväxta permanent mellan fingrarna i timmar medan vi hittade på sånger och tittade på fotografier. Och så till slut kom blåbären och det blev dags att åka tillbaka till Sverige.

Mamma bjöd mig på loranga och en prinsessbakelse på färjan men jag var ledsen ändå. Jag ville vända och leva mitt liv i Finland, min mamma suckade och sa att det inte alltid kan vara som den här sommaren. Senare kom jag att undra om hon syftade på livet eller landet.

Skolan började och fröken undrade vad vi gjort. En som hette Maria hade varit på Eurodisney. Jag berättade om Finland och hittade på några extra saker för att historien skulle bli ännu bättre. När jag var färdig satt alla alldeles tysta och fröken log. Jag var så stolt över Finland att jag nästan grät. Sen räckte flickan som hette Maria upp handen och ingen tittade på mig längre.

"Ja, Maria?" log fröken.

"Jag har också varit i Finland. Jag tycker att det är världens sämsta land."

Och så blev det vinter.