Om Timbuktu är en festivalartist som kan locka gammal som ung är Kapten Röd ungefär den raka motsatsen. Sällan blir en publik mer homogen i ålder än denna.

Men lika liten som det antal människor över 25 års ålder som kommit för att lyssna, lika stor är publikens uppskattning för kaptenens formsäkra reggae. Ett par korta ögonblick i början känns det trögstartat och svaren på "Luleåååå, är ni meeeeed?"" på bred göteborgska uteblir. Men när en strulande mikrofon bytts ut tar det fart på riktigt, och till slut vill nog ingen att det här ska sluta.

Kapten Röd sjunger sig hes, publiken får kramp i armarna av allt svingande med armarna, men bjuds trots det på ett nästan oräkneligt antal extranummer. Allra bäst blir allsången under 1.000.000 nollor, och hyllningen av bortgångna svenska reggaeprofilen Jr Eric griper i alla fall tag om mitt hjärta. Kaptenens ord känns uppriktiga, texterna självupplevda.

Och även om många i publiken inte hunnit uppleva inkassokraven som Kapten Röd sjunger om, kanske de snart kommer förstå orden "På arbetsförnedringen där blir
du hånad. Ja, staten är en gangster och du blir rånad".