Vi har en vägg med fotografier hemma hos oss. Mest svartvita på familjen. De är  i olika storlek, med gamla slitna ramar som hänger lite huller om buller. Fjorton stycken tror jag det är sammanlagt. Det känns lite sådär modernt men ändå personligt och så vill man ju ha det.

Där finns bland annat min enda bild på farfar, som dog innan jag föddes, samt en fantastisk bild på min mamma. "Sommaren 1950" står det på den uppvikta, lite slitna pappersramen. I bokhyllan har jag ett blått album med gula och orangea prickar på. Det är mitt fotoalbum. Den första bilden är på mig och mamma 1971. Bredvid den: en födelsenotis, utklippt från tidningen. "En pojke, Alice och Gunnar, Luleå BB 19/5 - 1971" Kort och koncist. Vart jag än flyttat har det blå albumet med orangea prickar följt mig.

Det gamla fotoalbumet sträcker sig som sagt från min födelse, 1971, fram till 1975. Fem år av bilder från min tidiga uppväxt. Det innehåller 131 stycken färgfotografier. Jular, semestrar i båten och födelsedagar.

I min telefon har jag 684 bilder (!). Den är cirka åtta månader gammal. I min dator har jag över fyra tusen bilder. Den är två år gammal. Till detta överflöd av dokumentation kan man även lägga till några hundra bilder i olika sociala medier. Nu vill jag inte på något sätt mena att jag är extrem. Faktum är att jag förmodligen ligger i lä bland bildhamstrarna.

På något märkligt sätt har bilden, sedan digitaliseringen, drabbats av en extrem inflation. Samtidigt, tack vare de sociala
mediernas intåg, åter stigit i värde.
I dag är bilden viktigare än någonsin. Och det senaste sociala mediet som drabbat mig är Instagram. Lite som Twitter, fast med bilder.

Det är ett klockrent exempel på hur vi använder bilden i dag. I stället för att ta ett foto, spara och klistra in i ett fotoalbum för att plocka fram i en framtid och minnas nuet (som plötsligt blivit historia), har bilden blivit en snabb reflektion av nuet för alla att ta del av. Bilden har inte bara gått från konserv till färskvara, den har även gått från privat parmiddag till offentligt smörgåsbord.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten. Inställningen är minst sagt kluven. Jag gillar Instagram och Facebook. Att dela vardagsbilder på ungarna och menlösa cykelfoton ger mig ändå en viss tillfredställelse. Det är roligt att följa kompisarnas semestrar nästan i realtid tack vare delade bilder. Fan, det känns ju nästan som att man själv är med.

Men färskvaror ruttnar och blir gamla. Vilka av alla tusentals bilder på sig själva kommer till exempel barnen att minnas? Kommer bilderna överhuvudtaget att finnas kvar? Kommer de ens att bry sig? Förmodligen inte.

Magin med att frysa ett ögonblick är borta. Visst får man till en bild så där ibland. Men de försvinner ofta i flödet. Effekten att inte se skogen för alla träd blir påtaglig. Då är det skönt att ha den där lite halvpretto väggen med alla fotografier. Och räcker inte det, vill man ha lite mer magi, kan man alltid åka till den där vackra mamman
- som nu är lite äldre än på bilden från 1950. Där finns ofta ett nytt kuvert med fotografier från någon månad tillbaka att sitta och bläddra igenom. Hon har inte blivit digitalt konverterad än.

- Inga tumavtryck! fräser morsan och jag njuter.

Njuter av att få titta på bilder som det faktiskt kan bli tumavtryck på. Men först har jag såklart fotat, taggat, checkat in och delat. Så att alla kan uppleva mitt "privata", magiska ögonblick.