Genom Kutjaure rinner den legendariska fjällälven Vuojatätno, som springer upp ur sjöarna Vastenjávrre och Sallohaure, för att så småningom mynna ut i Änonjalme i Ahkkámagasinet. I trakterna finns nationalparkerna Badjelánnda, Stuor Muorkke (Stora Sjöfallet) och Sarek. Tillsammans med Muttos nationalpark, Sjávnja och Stubba naturreservat och delar av Kvikkjokk - Kabla området, Sulitelma och Rapadalens delta, bildar regionerna tillsammans världsarvet Laponia. Där huserar flugfiskaren Lars Ivan Tuolja, mitt i ett av våra sista stora paradis.

Du är barnfödd i Tarfekluokta utanför Porjus och är medlem i Sirges sameby. Hur ser ditt år ut?
- Man kan säga att mitt liv består av en rad komponenter, som fiskodlare, utbildare, fiskeguide och naturligtvis renskötseln. Renskötseln är ett jobb året om med kalvningen i slutet av april och i maj, kalvmärkningen i juli, sarvslakten i september och renskiljningen i november. Under vintern flyttas renarna i olika vintergrupper ner mot kusttrakterna för betets skull. Våren efter är de tillbaka på kalvningslandet igen. Så går det runt, en viktig livscykel som inte får rubbas.

Varför har du satsat på sportfisket?
- Jag tror inte alla förstår vilken värdefull miljöskatt vi har att förvalta. Funderingar har nog alltid funnits hur vi på ett ekologiskt riktigt sätt kan nyttja resursen fisk. För mig är det vikigt att folk kommer till mig i sommarvistet, för att se helheten, med fisket och kulturen. Det är viktigt att alla får bilda sig en egen uppfattning. Det intressanta med Kutjaure med omgivningar är att resursen röding har ökat, eftersom nätfisket i sjöarna efter dalgången har minskat. I Vuojatätno har vi idag riktigt stor röding, en fisk som allt fler flugfiskare drömmer om. Sedan gruvhanteringen i Sulitelma lades ner 1991 har vi också sett en allmän uppgång av bestånden. Det är också viktigt att påtala att vi i det här landet har byggt bort alltför många stora rödingpopulationer genom vattenkraftens exploatering. Det som finns kvar måste vi sköta om och vara rädda om. Strömlevande fjällröding håller tyvärr på att bli en ovanlighet i det här landet. Vuojatätno har blivit ett allt mer sällsynt undantag.

Hur ser du på fenomenet med sportfisketurism?
- När jag var grabb fick vi själva leta våra fiskevatten. Allt eftersom tiden har gått har förutsättningarna förändrats och det är inte säkert att alla sportfiskare i dag har den tiden. Det kan vara en anledning till ett mer styrt sportfiske med guider till förfogande. Eftersom resursen röding i strömmande vatten är så pass ovanlig, är en väl skött sportfisketurism en nödvändighet. En fördel är att folk hittar rätt direkt. Nackdelen kan vara vissa störningar på renskötseln. Eftersom jag själv är renskötare kan jag styra fisket mot vissa platser under vissa tider. Här är ett samarbete med samebyn oerhört viktigt.

Skulle du se att fler samer ägnade sig åt fisketurism?
- Absolut. Jag tycker att fiskecampen på Rostujávri visar att det går alldeles utmärkt att sköta sportfisketurismen, kanske som ett bra komplement till renskötseln. I dag pratar vi inom Laponia om idéer som bygger på att parkerna kanske kunde delas in i olika differentierat skyddade zoner, från ren otillgänglighet till tillgängligt. Här skulle det kanske finnas plats för en styrd sportfisketurism genom samebyarna.

Avslutningsvis, hur ser du på din guideverksamhet?
- Produkten var färdig för att seriöst sjösättas under sommaren 2008. Rödingen är efterfrågad och eftertraktad, framför allt fiskad med flugspö i rinnande vatten. Långt in i märgen känner jag att produkten är riktig, med viktiga komponenter av genuin ursprunglighet i fortfarande orört land.