Först är de svaga, sen allt starkare. Lockropen från en älg ljuder över landskapet tidigt på den grådaskiga septembermorgonen under hösten 2011.

Eller älg och älg.

Allergisk
Det är jägaren Robert Henriksson som lockar i hopp om att vi ska lura fram någon av skogens stora älgtjurar.

- I försvarsmakten byter man ju arbetsplats då och då och jag fick en arbetskamrat som hade en videofilm med lockjakt. Det var under sommaren och till hösten blev det jakt. Det gick bra, säger Robert Henriksson med ett stort leende och berättar om ett tungt vägande skäl till att lockjakten blev så viktig för honom.

- Det var intressant eftersom jag är allergisk och inte kan ha hund. Så det här är min möjlighet att kunna jaga älg på egen hand. Sen har jag ju alltid kontakt med hundförare som kan komma och göra eftersök om det skulle behövas, säger han.

Kontaktläte
Vi har smugit oss ut till ett litet, trångt torn som inte är skapat för tre fullvuxna män - där en dessutom har en stor filmkamera - och han berättar lite om området och varför platsen är så viktig när man lockar på älg.

- Det här är ett perfekt upptagningsområde. Du har myren och berget på andra sidan. Det är ett stort område att hämta in älgarna på. Hade det varit perfekt väder med någon minusgrad och klart väder hade vi nog kunnat locka in älgar på 5-6 kilometers håll. När det är som i dag och blåser så når ljudet inte lika långt, säger han.

Tiden som han sitter och lockar är inte särskilt lång. Aldrig mer än en timme.

- Sitter man på marken så sipprar vittringen ut i marken och man blir avslöjad. Sitter man i ett torn kan man sitta längre. Men har älgen inte kommit på en timme så kommer de inte.

- När man börjar locka startar jag alltid med ett kontaktläte. Det kör jag några gånger för att lugna ner i naturen. Det lätet kan man också använda sig av redan när man smyger ut på passet. Sen övergår jag till kons brunstläte, säger Robert och ger ifrån sig några läten som mest påminner om en form av utdragna, nasala gnäggningar.

- Det brukar jag göra i serier om tre och sedan väntar jag några minuter innan jag börjar om. Vad som händer sen beror ju på om vi får svar. Då kan man sitta och spela med tjuren. När han lockar så gnäggar man tillbaka och så håller det på. Kontakt får jag nog 70 till 80 procent av gångerna jag lockar, men det är inte alltid de svarar, utan de kan komma smygande och glida förbi. Andra svarar men kommer inte fram. Så det är ju långt ifrån varje gång man får en skottchans när man lockar. Men det brukar i alla fall bli en älg per år, säger Robert.

"Bakom min rygg"
Tiden går. Vi har stirrat över myren, misstänkt diverse mörka skuggor och stora stenar för att vara älg, men inget har hänt.

Så tycker jag att jag hör något svagt knäpp bakom min rygg och vänder huvudet så att jag kan titta över min axel. Där, bakom ryggen står helt plötsligt en liten tjur och stirrar på oss på 40 meters håll och jag väser till Robert "bakom min rygg, bakom min rygg" och glider ner från min sittplats för att han ska få fritt skottfält med sin studsare.

Skottet kommer snabbt och vi ser att det sitter perfekt innan älgen rusar iväg.

Robert plockar upp telefonen och ringer efter jaktlagets hundförare som jagar i en annan del av jaktmarken tillsammans med resten av jaktlaget. Det kommer att ta ett tag för honom att ta sig till oss.

24 Norrbottens fotograf Jan-Olof Granqvist bestämmer sig för att gå ner ur tornet och få några bilder på oss från en annan vinkel så att tittarna ska få en bättre bild av hur det hela såg ut ur ett markperspektiv. Jag tar fram kikaren och spanar och Robert fortsätter att locka för bildernas skull.

Då ser jag hur två stadiga skoveltjurar kliver ut på myren och börjar trava över den.

Kalabalik
Vad gör vi nu? Jan-Olof är på helt fel ställe om de skulle komma i skotthåll och hundföraren är på väg. Så Robert får ringa hundföraren och be honom avvakta, och vi ber Jan-Olof att ta sig tillbaka till tornet så att han kan filma tjurarna.

Men all kalabalik har nog gjort dem misstänksamma, för de stannar nedanför skogsridån vid myren och kommer aldrig i skotthåll.

Vi avvaktar ett tag, men älgarna är borta lika plötsligt som de kom.

När pulsen börjar lägga sig skrattar vi gott åt kalabaliken och inser det osannolika i det vi just upplevt. Att få skjuta en tjur och se två skoveltjurar till på någon timmes lockjakt kan nog bara hända i Norrbotten.

- Ja, alltså, det här händer ju inte så ofta, säger Robert och skrattar.