Den här gladpopen är tight, medryckande och för hjärtat både sprittande och skärande. Åh, det är så fint, så fint och nästan alldeles, alldeles perfekt. Om det inte vore för den där lilla detaljen som jag först inte kan sätta fingret på. Men så gör de det själva:

- Det känns som en barriär mellan oss. Vi vet inte vad det är men vi kanske hoppar över den sedan.

Ja, kanske är det just det. Att de inte riktigt släpper in oss. Och att det därmed blir aningen energilöst. För jag hade nog förväntat mig mer. Att de åtminstone matchade den spexiga musiken med lite muntrare miner.

Men trots detta, kommer som sagt Little Marbles undan rejält. Och när Julia Adams, som är som Veronica Maggios coola och mer frisinnade lillesyrra, går lös på sig kazoo - ja, då är det så nära magi man kan komma.

Bäst är gamla hiten Jag hoppar och trampar på ditt hjärta, tillsammans med Mästaren Petta och Du får mig att förlora.