Lundells och Knausgårds konstnärsroller är lika. Deras sätt att skriva är också påtagligt lika. Motiven till att de skriver är desamma. En av grunderna till att de skriver är ilskan mot papporna. Knausgårds stora verk Min Kamp är imponerande. Knausgårdskoden är däremot fejk, liksom sladderkoden - "sladdereffekten". De båda begreppen har uppstått med Knausgård.

"Det føles ikke narsissistisk å skrive om seg selv. Vanskelig, men ikke narsissistisk. "Jeg" er et litterært jeg, nesten uansett. For meg er det et mysterium at folk vil lese disse bøkene."

Meningarna är centrala för att begripa sig på Knausgårds författarskap. De hade lika gärna kunnat komma från Lundell fast i svensk tappning.

En specifik Knausgårdskod finns inte. Lika lite som en specifik Lundellskod. Begreppet faller tillbaka på att Knausgård skulle ha uppfunnit ett nytt sätt att författa på. Det har han inte. Däremot har han funnit koden till sitt eget konstnärskap, sin konstnärsroll.

Det finns många konstnärsroller. Bohemen är en, dandyn en annan. Lundell och Knausgård har varit mera den första än den senare. Lundell fann sin konstnärsroll redan med debuten Jack, 1976. Då var han bohemen. Är Knausgård det fortfarande? Nej, han har blivit etablerad författare liksom Lundell. Går de två epiteten inte att kombinera? Bohemrollen mot den etablerade författarrollen? Jo.

Picasso valde samma väg. Han levde som bohem i Paris. Han visste (läs trodde sig veta - han hade lyckats vilket fall) att han måste till Paris för att göra sig ett namn. Lusfattig. Hungrig. Ung. I ett av de hus Picasso valde att spendera sina dagar i frös på vintrarna skedarna fast i kaffekopparna. Huset skall ha inrymt en tvättinrättning. Myt eller sanning?

Knausgård och Lundell har valt en annan väg. Så gjorde även Picasso efter att ha etablerat sig. Här stoppar likheterna mellan Picasso och de båda nordiska luggslitna människovargarna Knausgård och Lundell.

Författaren Karl Ove Knausgård, född 1968, är han en lika tvättäkta författare som Lundell, född 1949? Svaret till Lundells författarskap ligger delvis i hans ilska mot smidesarbetaren Gerhard Lundell, pappan. Svaret är detsamma för Knausgård. Han var livrädd för sin pappa.

Lundells mamma Ingrid (född Lindström) arbetade som skolmåltidsbiträde och sömmerska. Lättare för Ulf var att hantera mamman. Detta gäller även för Knausgård. Relationen till mamman är mjukare. Konflikten med pappan finns i Lundells och Knausgårds romaner. En spegel av deras liv, tid och rum. Fadern har uttryckt att Ulf inte skulle leva som bohem. Pappan önskade att Ulf skulle bli ingenjör. För Knausgård är pappan antingen arg eller likgiltig. Frånvarande är ett bra ord, för det är vad pappan ofta beskrivs som. Eller tvärilsk.

Båda författarnas fäder är döda.

Knausgård som Lundell lever ohämmat ut. Frihet. De tar alla chanser. De super kopiöst och härjar runt. De upphöjer sina flickvänner och går till psykologen. Missförstådda, utan att hitta svaret hos psykologen. Lundells Vinter i Paradiset är sannolikt den roman som starkast berättar om detta när det gäller Ulf. Liksom Min kamp blir Knausgårds väg att förstå att det även gäller för Karl Ove. Efter att de farit fram i livet utan skyddsnät nagelfar de sitt eget ego. En gemensam nämnare för dem är ilskan. Kräkningen som fadern utsätter sonen för.

För Knausgård som Lundell var fäderna slemma typer. Arbetare men svår att sätta sig upp emot. De var båda rädda för sina fäder, rädda för att bli som dem. Rädda för sig själva.

"Jag ville inte bli som du", säger Lundell i en låttext. Han menar fadern.

Livet är en kamp. Knausgårds verk kallar han för Min kamp. Verket är i sex band. Det finns en klar linje till Jack Kerouac. Kerouacs liv var en kamp, en soppa. Galen? Alkoholiserad! På gränsen till utrotning. I Mexico bodde Kerouac hos en prostituerad och efterspelet blev en roman, Tristessa. Han kallade flickan för Esperanza, på spanska hopp. On the Road är författarens vassaste text. Kerouac dog i Florida, 1969. Han blev 47 år. Hjälplös, svag, skuggsidans skuggsida. Författaren var som alla människor, en fighter.

Rebeller. Fighters. Tuppar. Ibland hjälplösa barn som vevar på i sina egna härvor. Hoppet regerar. Jag är egentligen ett geni.

Knausgård är som Lundell. Han fläker ut sitt eget hjärta och säljer det. Säljer sitt jag - sitt ego. Detta är i linje med det som Ayn Rand, ryskamerikansk författare, menar är det mest eftersträvansvärda. Egoism vinner kapitalism.

Detta är en del i att förstå Knausgård. Ayn Rand, inte det högerextrema tankegodset som där finns, men kampen för livet.

Varför är nu Knausgårds liv en enda rot? En härva av sällan skådat slag. Varför är den svenska kollegan Ulf Lundell härvornas mästare? Grunden ligger sannolikt i uppgörelsen med fadern.

Därmed återigen sagt: Knausgård äger ingen specifik Knausgårdskod. Han är författaren som gör upp med sin far i skepnad av sig själv. Han liknar sin svenska författarkollega och konstnären Ulf Lundell. Missbruket styr. Knarkandet av sitt eget ego är del i hans författarskap.

Missbruket. Självförbrännelsen. Kampen.

Hans uttalande blir därför logiskt:

"Det føles ikke narsissistisk å skrive om seg selv. Vanskelig, men ikke narsissistisk. "Jeg" er et litterært jeg, nesten uansett. For meg er det et mysterium at folk vil lese disse bøkene."

Frågan du kan ställa dig är: hur lika är dessa två författare sina fäder? De är lika men också olika på ett sätt. De har tagit delar av sin far och gjort det till sig själva? Ibland är sanningen bäst när vi lever i okunnighet. Eller självförnekelse.