Något säger mig att det är dags att börja granska barnomsorgen på allvar.

Eller rättare sagt: ett brev säger mig detta.

När en vän, som mer än allt annat älskar att arbeta med barn, helt enkelt väljer att i protest säga upp sig och vandra ut i oviss arbetslöshet är det dags att lyssna på allvar.

Helst hade jag velat att min vän stod med namn och bild i denna krönika, eller ännu hellre i en rasande artikel på NSD:s förstasida. Men min vän är lojal mot sin arbetsgivare och avböjde, däremot gick han med på att skriva ner sina tankar om varför han känner sig tvingad att sluta det jobb han egentligen älskar så mycket.

Låt oss dra viktig lärdom av brevet, som för övrigt är så starkt att jag i princip inte behöver tillägga något.

Min vän skriver:

"När jag gick ut fritidspedagog och började arbeta var det här världens bästa yrke. Tänk att få skratta och busa med barn och få dem att testa saker de aldrig gjort. Att få se glädjen och stoltheten när de lyckas och utvecklas. Att se vilken harmoni som sprider sig i grupperna när de lär sig detta med social kompetens, att man ska vara rädd om varandra och när de börjar förstå detta med empati.

För ungefär tio år sedan så räknade man med tio-tolv barn/ personal och facket stred jättehårt för att det inte skulle bli fler och ej heller alltför stora barngrupper.

I dag får man nog räkna med ca 20 barn/personal. Många av grupperna på fritids består idag av närmare 70 barn på samma avdelning vilket jag tycker är skandallöst.

Framför allt på nybyggda F-9 skolor eller liknande."

Brevet fortsätter:

"Hur ska jag som fritidspedagog kunna se till varje individ, skapa en vettig verksamhet, garantera deras trygghet & säkerhet, hinna prata/lyssna/bemöta alla barn, även de tysta och "skötsamma"?

Känns mest som förvaring idag och man har fullt sjå med att hinna veta vem som gått hem/blivit hämtad när det är denna mängd barn.

som förvaring idag och man har fullt sjå med att hinna veta vem som gått hem/blivit hämtad när det är denna mängd barn.
Det finns lagar och regler om hur trångbodda djur får vara men barn verkar man kunna lasta in hur många som helst på vilken yta som helst, bara ventilation och brandsäkerheten är okej.
”Min vän beskriver hur han tvingades hålla masken och mörka sin oro gentemot föräldrar och att det till sist var ohållbart.”Jag tycker att det viktigaste barnen måste lära sig är att kunna umgås, ta hänsyn och att vi alla är olika. Kan de det så kommer skolbiten och undervisningen att gå mycket bättre.
Jag kände att detta kan jag som medmänniska inte ställa upp på och valde därför att säga upp mig. Jag kan inte stå och representera en verksamhet som har dessa barngrupper. Föräldrarna lämnar det bästa de har till oss och förväntar sig (vilket även är lagstadgat tror jag) att vi ska garantera barnens säkerhet och trygghet.”

I Assangefallets kölvatten har debatten förts om hur viktigt det är med så kallade whistleblowers i samhället, personer som vågar slå larm. Jag lyfter fram min vän som en anonym whistleblower. För en sak är jag säker på: när min vän säger upp sig och skriver detta brev är det något som är allvarligt fel.