Det är en blandad skara som sökt sig till Stadsparken för att se Filip Lundgren & Barnen. Här trängs fjortisar, misfits, pensionärer, paradorkester-medlemmar & släktingar på några trånga bänkar framför scenen. Dags för Filip och barna att göra sin grej.

Dom är väldigt unga, näst intill gröna, men jag tror det är dags att börja ta den här konstellationen på allvar. Filip gör ett sympatiskt och snällt intryck med sin poplugg, akutiska gitarr och varma sångröst. Lukas helhjärtade gitarrlir, Lovisas karismatiska persona och Irmas illröda frisyr gör sitt till den oväntat tighta helhetsbilden.

Influenserna av Lars Winnerbäck och Melissa Horn är tydliga, men en norrbottniska touch (på framförallt texterna) gör att en nyans av otrampad mark anas borta vid horisonten. Jag kan dock sakna ett visst element av kaos. Om än bara en ynka procent. Kanske ett lite hårdare anslag, eller ett litet rusk i mikrofonstativet. Bara nånting som markerar den inneboende frustration som vilar under allt det fina och romantiska. Det får inte bli för snällt.