Anja Storelvs klara stämma strävar försiktigt fram genom mollklingande slidegitarrmönster, underjordiska slagverk och mörka, nästan ockulta basgångar. Stämningen infinner sig och snart står jojken högst upp i höga skyn, dit i vanliga fall bara reverbet når. Bandet är så där professionellt och (till synes) lekfullt att det ser ut som att vem som helst skulle klara av att göra det dom gör. Det ser så där enkelt ut. Otvunget, fast det i själva verket med säkerhet är komplext och minutiöst arrangerat. Och då ska vi inte ens prata om Storelvs röst. Jag är trollbunden.