Bo Selinder är på många sätt en utomjording. Att han är ett geni det råder ingen tvivel om. Men är han en hundra år gammal själ i en gänglig pöjks kropp, eller bara en ung man med alldeles särskild musikalisk begåvning? Omöjligt att avgöra. Antagligen både och. Örat för melodier finns där. Det är odiskutabelt. För, åh, så skönt det är med en ackordsföljd som faller från D-dur i perfekt harmoni med melodi och rytm, utan att för den sakens skull kännas daterad.

Men. Det är ju inte på den musikaliska biten som fokus ligger. Det är ju på texterna. Tänk er en stor gryta, där man slänger i lite av Magnus Ugglas lockar, en smula Robert Brobergsk röst, Povel Ramels hatt, kryddat med Karl Gerards tuschade ögonlock och en nypa av Lasse Åbergs mustasch, så har ni unge herr Selinders framgångsrecept. Här gottas friskt i svensk töntighet, underfundiga överraskningsordlekar och oväntade historievändningar. Kultur och underhållning i samma paket, men det är (än så länge) den musikaliska biten som imponerar allra mest.