Vad är egentligen musik och vad är ljud? Frågan ställs explicit på sin allra yttersta spets efter ett besök på den andra årliga Klusterfestivalen. Det är lika bra att poängtera med en gång att denna festivalrecension är något haltande, alla artister, tyvärr hela invigningskvällen i Luleå Domkyrka, har på grund av andra arrangemang inte kunnat recenseras. Men det känns ändå som om det som hunnit besökas utgör en stabil bedömningsgrund för att ta ett samlat recensionsgrepp om den nutida musik festivalen är ett utlopp för.

I en absolut värld finns bara två typer av akustiska uttryck, ljud och oljud, det vill säga sådant man gillar och sådant man ogillar. Allt handlar om personligt tycke och smak och ultimativt om beröring, hur det du hör påverkar dig. Detta blir extremt tydligt under lördagseftermiddagens konsert på Lillan med Mats Lindström och Hanna Hartman.

Mats är den utagerande av konsertens två artister. Pratsam, berättar han om det som spelas, bockar efteråt och tar emot applåder. Hanna å sin sida är tyst som en mussla. Säger ingenting och när hennes förinspelade verk spelas upp så närvarar hon inte ens på scen. Samma minimalistiska uttryck kan spåras i hennes verk.

Ljudbitar som bara är, inte mer. Även om Ida Falk Winlands uttrycksfulla sopranstämma sticker ut i ett av verken. Minimalism kan sägas vara ett återkommande tema. Även om Mats Lindströms verk med en rysk propagandafilm för Mig-flygplan, ackompanjerad av ljudet från flygplansfabrikens maskiner samt hans verk för lysrör är kraftfulla i all sin kärvhet så finns samma karga minimalsim där igen.

Är det då bra? Motfrågan blir; Måste allt som framförs på en scen vara bra eller dåligt? Kan det inte bara vara? Svaret på den frågan är naturligtvis ett ja. Men många kanske då ställer sig frågan vad en recensent gör på en konsert om han inte kan säga om det var bra eller dåligt. Men ibland kanske man får nöja sig med att försöka förmedla en känsla av hur det var, inte mer. Och på Lillan var huvudkänslan utforskande.

Fredagskvällens konsert med Norrboten Neo må vara mer noterad musik men den upptäckarlusta som kännetecknar modern musik går inte att ta miste på. De bjuder på spännande gränstämjande framföranden som dock är mer intressanta än njutbara. Fast där har vi grundfrågan igen. Vem har sagt att toner måste vara njutbara? Med enbart medhårsstrykande musik - ingen evolution. Fascinerande blir det samlade epitetet på årets Klusterfestival.