Brandlarmet gick på redaktionen när jag lyssnade på den här skivan. Jag hörde det inte. Inte för att jag hade så vansinnigt hög volym, utan för att Nelly Furtados gälla stämma ibland kan misstas för just ett brandlarm och vice versa.

När Furtado på sitt första studioalbum på tre år - det första engelskspråkiga på sex år - har den där vassa, gnälliga tonen
i rösten under kontroll presterar hon helt okej låtar. Vissa är faktiskt rätt bra (Parking lot, Something, Bucket list). Andra är dessvärre mer som kisspauser i Eurovision - kompletta med dragspel, falsksång och fräcka rytmer.