Den här kvällen kom de från Island.
Per Johansson fick nöja sig med oavgjort, 24-24 (13-11), i sin sista landskamp.
Slutsignalen ljöd - och satte punkt för en av svensk damhandbolls mest betydande ledargärningar.
Efter åtta år i landslaget, varav fyra som ansvarig, slutar Per Johansson, 41, som förbundskapten. Han bröt kontraktet efter de fem raka förlusterna i OS.
-Det kändes rätt då och det känns ännu mer rätt nu. Jag har inget mer att ge det här laget, säger han.
OS var ett bakslag under en era där Sverige annars tagit stora kliv framåt med EM-silvret 2010 som självklar höjdpunkt.
-Vad jag är mest nöjd med? Att ha tagit det här från landsbygden in i de fina arenorna, säger Per Johansson.
Agnebergshallen i Uddevalla kan inte med bästa vilja sorteras in under den senare kategorin.
Men platsen var noga vald. Johansson växte upp i den lilla staden i Bohuslän, det var här han fastnade för sporten som har blivit hans yrke och stora passion.
Men som han nu lämnar, åtminstone tillfälligt.
-Jag mår nog ganska av att inte hasta in i något. Jag har levt ganska hårt i tio år.
Han har lite pappersarbete kvar att göra, sedan ska han umgås med familjen, hålla föreläsningar och fundera på framtiden.
Anbud saknas inte. Han har redan tackat nej till en kinesisk handbollsakademi.
Landslagets framtid, då?
Per Johansson tycker att det finns skäl att vara optimistisk. I dubbellandskamperna mot Island (Sverige vann båda matcherna) släppte han fram fyra spelare från det U20-landslag som tog VM-guld i somras.
-Underlaget har aldrig varit bättre. Om några år tror jag att vi kan vara tillbaka där vi var 2010.
TT: Vad kommer du att sakna mest?
-Att få verka på en nivå med de bästa och mot de bästa - den adrenalinkicken det innebär att stå i Skopje, Montenegro eller i ett OS. Det är en kick som jag inte kan få på något annat sätt.
Av TT
Publicerad 03 oktober 2012 20:55
Uppdaterad 03 oktober 2012 20:59