MEDELKLASSJAZZ

BO KASPERS ORKESTER

"Du borde tycka om mig"

(Sony)

Betyg: 4

Bo Kaspers Orkester gör liksom mysig musik som tilltalar dem som är väldigt lika de själva. Det vill säga hyfsat lyckade och lyckliga, med bostadsrätt men drömmer om att köpa hus i till exempel Bromma eller Svartöstan. Ett slags tvärsnitt av en viss sorts medelålders svenskar. De det finns allra flest av, skulle jag tro. Som gillar hockey, som har hjärtat tydligt till vänster om Moderaterna. Kanske med en skilsmässa i bagaget, som skjutsar barnen till träningar när det är deras vecka. Tycker om att laga mat. Har intressanta jobb. De som är och bär Sverige.

Ni tror att jag raljerar, men det gör jag inte. Jag gillar verkligen det här, jag tycker om hur Bo Kaspers Orkester låter och det de i mina ögon representerar. Det är inte riktigt min musik, och de representerar inte mig, rent demografiskt. Men det är ok. Varför skulle allt vara på mitt sätt och för mig? Det vore ju olidligt, särskilt för andra.

Det finns de som skulle säga att det här är typisk manlig musik, på samma sätt som Ulf Lundell, Peter Lemarc och Plura, men så är det inte. Bo Kaspers Orkester har inte det där yviga sättet, de är inte lika grabbigt utlevelsefulla. De är inte bohemer på det sättet. Och det är nog precis det jag tycker om. Man huserar med sina styrkor på ett helt annat sätt. Smartare, inte samma naturkraft, inte som en regnstorm, snarare en vattenspridare. Vilket ju faktiskt är att föredra om man vill ha en fin gräsmatta hellre än en vattenfylld källare.

Det finns något märkvärdigt norrbottniskt återhållet i den här skivan som lyfts fram av producent Christian Walz i ännu större utsträckning än på tidigare plattor. Han gör faktiskt lite samma märkvärdiga som han gjorde med Veronica Maggios Satan i gatan förra året. Det vill säga: Han förfinar ett uttryck jag trodde var färdigformat för länge sedan. Han ger en egentligen ganska begränsad röst kött och liv, han liksom injicerar sol i den här nattradiomusiken. Och samtidigt, de spår orkestern producerat själva är nästan ännu bättre: Särskilt fina och lätt obehagliga Mitt rätta jag. Det är en text av allra yppersta klass, sjungen som en psalm där det högtidliga, sakrala liksom sätter sig som en nervös klump i halsen hos mig som lyssnare. Jag vet inte riktigt vad den betyder, om den är hoppfull eller misantropisk. Jag kan inte sluta tänka på den eller sluta nynna den. Kan inte sluta lyssna på skivan.

Jag tycker mycket om dig, Bo Kasper.