Mötet med björnen nyligen har satt djupa spår hos henne.

- Jag blev så fruktansvärt rädd, att det är svårt att beskriva med ord. Nu vet jag vad riktig björnfrossa är, säger Dyveke Hedström.

Hon och hunden åkte till kallhygge
i Kusån utanför Boden för att plocka svamp i sommar.

- Jag gick nedåtböjd efter kanten av hygget för att kunna plocka svamp på den snåriga marken. Hunden började vädra med nosen och så plötsligt såg jag något brunt röra sig inne i snåret.

- Det började svischa i träden. Jag minns att jag tänkte: Vad konstigt det lät och såg sedan något brunt som rusade runt därinne. Det hördes också två grytiga skall, eller som ett kraftigt hundskall, säger Dyveke Hedström.

Björnen kom rusande
Hon såg chansen att fånga något spännande naturmotiv och halade upp mobiltelefon ur fickan.

- Jag trodde det var en jakthund som jagade ett rådjur och tänkte; det här måste jag filma, säger Dyveke.

Sedan hörde hon en mörkare grymtning.

- Jag hann precis tänka att "det här låter inte bra". Sedan kom björnen utrusande och vrålandes ur snåret 20 meter från mig.

- Det var ett verkligt vilddjurs vrål. Skrämmande. Ljudet studsade och ekade över kallhygget, säger Dyveke Hedström.

Hon började skaka i hela kroppen och fick i det närmaste panik. Björnen sprang framåt mot henne och girade samtidigt med bakkroppen när den skrek ut sin ilska. Den var rejält förbannad.

- Jag tänkte; Är det så här det känns att snart bli uppäten. När jag kommit till sans vände jag mig om och sprang iväg som
tusan, säger Dyveke Hedström.

Något som björnexperterna varnar för att man inte ska göra.

- Jag tänkte att lägga mig ner och spela död är inget för mig. Jag spanade efter träd, men jag var ju på ett kallhygge, säger Dyveke, och ler lite.

Så den uppskakade och skärrade Dyveke sprang och sprang. Hon vågade inte vända sig om.

Kastade sig in i bilen
- Jag såg en skymt av biltaket, men det kändes som om jag sprang i kvicksand. Jag föll även omkull i ett dike innan jag kravlade mig upp. Väl framme vid bilen så kastade jag in hunden och mig själv, säger Dyveke Hedström.

Björnen syntes inte till längre.

- Mina glasögon immande igen och jag kunde andas normalt först efter en kvart. Jag både skrattade och grät om vartannat. Om björnen hade velat äta upp oss hade den gjort det. Den ville bara skrämma oss och det gjorde den rejält, säger Dyveke Hedström.