Det tog mig 32 år att begripa att pommes frites, det kan man faktiskt göra själv. Nog var det väl lite eureka alltid, men också rätt mycket skam. Jag som ändå tycker att jag har huvudet hyfsat på skaft, hur kunde jag inte ha tänkt på det, utan fortsatt köpa dyra påsar med potatis i stavad form? Jag har funderat på det och tror att jag kommit fram till ett svar.

Under hela min uppväxt har jag nog betraktat hemlagad mat som lite sämre än köpes. Det var något särskilt med det där att slippa få något uppslafsat på tallriken hemma vid matbordet, och istället få det serverat i stiliserade pappersboxar eller blänkande aluminiumformar.

Inte var det väl egentligen något med smaken kanske, utan mer just hur det serverades: att få äta pizza från kartong, rund på riktigt med pizzasallad packad i plastbehållare och med burkläsk till, eller få stafettdoppa köpeskakor i chokladmjölk, kakor som alla var formade på exakt samma sätt och alltid smakade exakt likadant. Och som dessutom kändes som komna ur en aldrig sinande källa: affären.

Jag klandrar inte mina föräldrar för det här. De är födda på fyrtiotalet och gjorde sitt bästa för att lära mig knåda pizzadeg, göra sallad och baka kakor, men samtidigt växte jag in i ett samhälle där de gamla kunskaperna inte längre ansågs behövliga.

Under hundratals år har arbetarklassen tvingats trolla med knäna för att få det att gå ihop. Mat var tvunget att göras från grunden och därför visste man hur man tog vara på allt som innehöll näring, medan restaurangbesök och halvfabrikat var extravaganser bara borgerligheten hade råd med. För mig handlar frågan om pommes frites därför om klass.

För nu står annars välbeställda män och kvinnor och stoppar korv för fullt, brygger sitt eget öl och bakar surdegslimpor som om det inte fanns någon morgondag, medan stora delar av arbetarklassen fortsätter att peta i sig sockertunga produkter och näringsfattig mikromat.

Och allt som en följdriktig utveckling av principen om att de lägre samhällsklasserna tenderar att sträva efter den standard de högre samhällsklasserna har.

Bristande tid är en faktor, jag vet. Med största sannolikhet också bristande kunskaper i matlagning. Men kanske skönjer vi en dialektisk utveckling mot ett samhälle där vi kombinerar det praktiska i att köpa färdiglagad mat med grundande kunskaper om hur du lagar den själv? Jag hoppas det, men det återstår en del att göra.

Kanske kan vi åtminstone börja med att visa våra barn att pommes frites, det kan man faktiskt göra själv?