LEDARE Den 18 september 2014 fick Stefan Löfven (S) talmannens uppdrag att bilda regering.

Några dagar senare gav jag tolv tips på vad hans regeringspolitik borde rymma.

Nu – efter fyra år med S-ledd regering – kan jag konstatera att det mesta i min kravlista (NSD 25/9 2014) är genomfört eller på väg att genomföras.

Artikelbild

| Ett glesbygdsavdrag kan kompensera människor i byar och mindre samhällen för ökade drivmedelskostnader.

Igångsättandet av Norrbotniabanan finns med i den nationella infrastrukturplanen. Upprustningen av E10 har prioriterats.

Utbyggnaden av Luleå tekniska universitet har fortsatt. En rad statliga verksamheter har omlokaliserats från Stockholm till andra delar av landet, däribland Polarforskningssekretariatet till Luleå.

Sverige har fått både ett nationellt skogsprogram och en nationell livsmedelsstrategi. Utrikesminister Margot Wallström har lyft Barentssamarbetet. Siktet är inställt på att stärka den kommunala skatteutjämningen.

I samband med landsbygdsriksdagen gav landsbygdsminister Sven-Erik Bucht besked om att han vill ha större regionala variationer i strandskyddet.

Energiskatten för datorhallar ligger numera på samma nivå som för annan energiintensiv industri, vilket spelat en avgörande roll för Facebooks nya stora investering i Norrbotten.

Mot den bakgrunden kan jag inte känna mig annat än nöjd.

Den S-ledda regeringen har prioriterat de regionala utvecklingsfrågorna på ett sätt som inte skedde under alliansregeringen 2006-2014.

Löfven har stått i spetsen för en minoritetsregering men ändå lyckats genomdriva ett antal viktiga förändringar för norra Sverige. Det är starkt jobbat.

Det finns emellertid en fråga där jag tycker att den S-ledda regeringen kunde ha gjort mer.

I NSD-ledaren 25 september 2014 krävde jag också införandet av ett glesbygdsavdrag (av samma typ som fanns före regeringsskiftet 2006).

Jag tycker inte att behovet av ett sådant avdrag har minskat sedan 2014. Tvärtom.

Befolkningen i glesbygden, som är beroende av bilen och saknar fungerande kollektivtrafik, borde på något sätt kompenseras för höjda drivmedels- och transportkostnader.

Glesbygdsavdraget, som infördes av den dåvarande rödgröna riksdagsmajoritet 2006, visar hur det kan gå till.

Då fick boende i Norrlands inland, västra Dalarna och nordligaste Värmland en extra höjning av grundavdraget.

Det särskilda glesbygdsavdraget uppgick till 5000 kronoir.

I Norrbotten berördes Arvidsjaur, Arjeplog, Jokkmokk, Överkalix, Kalix, Övertorneå, Pajala, Gällivare, Älvsbyn, delar av Piteå och Boden, Haparanda och Kiruna. Bara luleborna blev helt utan glesbygdsavdrag.

Med en kommunalskatt på drygt 30 kronor gav det extra avdraget en skattelättnad på drygt 1 500 kronor under 2006, vilket var mycket pengar då.

Det är en enkel och obyråkratisk modell som tål att att prövas igen.

Höjda drivmedelsskatter har varit en populär inkomstkälla för både den tidigare alliansregeringen och nuvarande styre.

Det slår dock extra hårt mot människor i regioner där bilen är det enda realistiska transportalternativet.

Det räcker inte heller med att bara höja reseavdraget som kompensation.

Bilen är viktig inte bara för arbetsresor utan också för att ta sig till matvarubutiker, apotek, vårdcentraler och annan service i glesbygdskommunerna.

Därför borde Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson ta sig en allvarlig funderare.

Om de får fortsatt förtroende 2018 borde de återinföra glesbygdsavdraget – låt säga ett avdrag på 10 000 kronor per år för alla som bor i det regionalpolitiska stödområdet.

Det skulle kännas som en reform helt i linje med regeringens regional- och landsbygdspolitiska ambitioner.